Jag ägnade lunchen åt att skriva ett inlägg. Ett långt jävla inlägg. ´Skulle publicera det, och bam, ingen internetanslutning.
Jag trodde iallafall att jag skulle kunna lägga upp det nu, men det enda som sparats var de första raderna.
C R A P!
Det jag ville ha sagt var iallafall att det var jävligt synd om mig imorse. Helt obeskrivligt vansinnigt synd om mig.
Från det att jag slog upp ögonen imorse var min hjärna fylld av en enda sak.
Semla.
Det fanns en semla i fikastugan som jag skulle få sätta tänderna i på frukostrasten!
(Årets tredje semla jag skulle få sätta tänderna i om vi ska vara ärliga. Jag går in stenhårt för projekt röv, okej?)
Så när klockan äntligen blev halv nio och kräkena fått mat och blivit påklädda nästan sprang jag in i stugan och möttes av ett tomt bord. Den var borta!
Någon nedrig fan stal den!
Vem tjyven var är fortfarande ett mysterium, men högst upp på listan över misstänkta står chefens senila morsa. Om jag har rätt i mina misstankar lär jag aldrig få veta, för hon kommer säkert inte ihåg det. Det känns nästan värst, tillochmed jag har tillräckligt med minne för att minnas den med kärlek.
Ett sånt slöseri med en fet fin kolesterolbomb...
Det finns nog ingenting som gör mig så lycklig och olycklig som mat.
Nu tänker ni snuttegulliga miffon "Jo. Kärlek gör det".
Mat ÄR kärlek.
Nu ska jag duscha och fortsätta mitt ändlösa packande.
Jag bor just nu i fyra flyttkartonger och två resväkor.
Jag flyttade in i mina väskor när jag började på Lillerud.
3,5 år och många väskor senare har jag fortfarande inte hittat hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar