Flest människor föds i Mars.
Flest människor ska tydligen dö i februari. (Och november om jag inte minns fel)
Just nu verkar det som om det är mer än människor som dör i februari.
Imorgon kommer A&L hem. Typ två dagar för sent. Saker och ting har börjat gå lite galet här.
Eller lite galet my ass, det har börjat rasa käpprätt åt helvete.
Häromdagen började det födas kalvar. Den andra som kom föddes utomhus, precis intill hagstaketet.
Kojäveln måste ha tagit i från tårna, för hon lyckades föda ut den så den rullade in under staketet och in i Skutts hage.
Det var inte meningen att den kraken skulle klara sig.
Den dog igår, förmodligen ihjälklämd/nertrampad av tjurarna.
Igår gick också startmotorn på traktorn åt helvete.
Nu kommer det bästa av allt. Gurra Grävling fick dessutom kolik.
Den mest dyrbara hästen i stallet och den mest ohanterliga hästen i stallet fick kolik.
SVi lyckades få i honom kramplösande, inget hände.
Betforvatten, inget hände.
Ringde både våra vanliga veterinärer och distriktarna i Linköping, inget svar.
A&L, inget svar.
Stellan var inte hemma.
Till slut fick vi tag i en distriktare från Borensberg som kom ut, en liten kvinna. Min första fråga när vi hälsat var " Vet du vad det här är för häst? Vet du vad du ger dig in på? "
Vi drogade besten så han till slut stod i våra knän och snarkade. Då var det svårt att föreställa sig honom som den mördarmaskin han kan vara om han känner för det.
Så vi lyckades både undersöka honom, slanga honom i näsan och sätta in dropp. Några timmar senare trodde vi faran var över, för då började han härja som alltid, sparka med frambenen efter oss och anfalla droppslangen.
Räddade våran kväll gjorde Annas mamma, Yvonne, som kom med mackor, frukt och juice. Utan det hade jag nog inte överlevt de ångestladdade, iskalla timmarna på golvet i stallgången.
Halv två åkte vi ifrån stallet, med stelfrusna fingrar och ögon som gick i kors av trötthet. Det skulle vi inte gjort, för imorse var han värre än någonsin. Stellan och Amanda kastade sig iväg till Strömsholm, jag kände mest för att lägga mig ner, gråta och kräkas.
Det lugnade sig ett tag när de väl kom dit, men det kom tillbaka igen...
Gode gud, låt honom inte dö för mig, jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar