I choose to live

Vi blev av med en fölunge igårkväll. Våran sist födda. Ett helt ljuvligt litet stoföl.

Döden i sin fysiska form stör mig inte märkvärt. Jag har inga större problem med lik, blod och inälvor (förutom min fixa idé om kött i affären, det vet jag inte riktigt hur det kommer sig, men jag tror inte det har så mycket med köttet i sig att göra.), det är bara ett skal, en tillfällig förvaring.
Det som gör mig mest illa till mods är allt som lämnas kvar. Som idag, när Carkenda skulle ut i hagen och hon vänder sig om för att prata med fölungen som låg kvar där och sen springer fram och tillbaka, ropar och ropar.
Sånt gör mig illamående, på riktigt.
Det var värre än fölisen när Magica dog. Det blev aldrig så traumatiskt och hysteriskt, säkert för att jag slapp se honom de första dygnen, men ändå.
Jag tror att djur förstår mycket mer om döden än vad vi gärna vill tro.
Som Miracel, jag kan svära på att hon visste att hon skulle dö. Det syntes i hennes blick. Jag kan fortfarande se de där mörka ögonen lugnt betrakta mig där jag stod och grät hysteriskt och okontrollerat.

Jag undrar vad som händer med oss efter döden.
Jag har alltid lidit av skräck för döden och varit fruktansvärt paranoid, när jag bara var några år gammal fick jag min barnvakt att skriva en lista med telefonnummer till folk jag kunde ringa om hon skulle dö när jag var där. (Dessutom var jag en hypokondriker utan dess like, jag hade en period då jag läst en artikel om en spindel från djungeln och på allvar trodde att den skulle ta sig hit, bita mig och att min näsa skulle ruttna och ramla av)
Jag vill inte riktigt tro på att vi bara dör.
Att allt vi är bara försvinner.
Jag är nog fortfarande naiv nog att tro på att allt levande har en själ.
Även  om jag inte tror att vi stiger till himlen och sitter på Gud faders högra sida när vi dör tror jag att vi tar vägen nånstans. Jag har inte riktigt bestämt mig för vart bara.

Därför hoppas jag att Magica står vart hon nu är och väntar på Carkendas fölunge.


I Stephen Kings bok Desperation skriver han om att Gud är grym.
Att det värsta han kan göra inte är att låta människor dö, utan att ibland tvinga oss leva.


Skulle jag någon gång börja tro på Gud vore det den sidan av honom.

Überfrau

Eftersom jag är nån slags vädergud lyckades jag trolla fram en perfekt solgassande och vindstilla kväll åt mig och mamma igår som kompensation för blåsten i torsdags.
Dessutom lyckades jag kasta flintasteken på backen.
Som tur var var matgudarna också på min sida och såg till att hunden var på behörigt avstånd så jag snabbt som blixten kunde slänga tillbaka den.
Lite skit rensar magen.
Gräs är ju typ sallad.

Jag hittade världens bästa grej igår.
No more vin i tarvliga plastmuggar på festival, Maxi har vinglas i plast! Awesome.

Jag lovar, jag ska tillochmed äta min gulaschsoppa ur det.

Ni ser ju bestens lystna blick och dregglande käftar!

Slampa

Hej hjärtan!


Det här bara älskar jag. Varför var jag inte i Stockholm idag?

Min Dobermann!

Har finbesök av mamma och hund ett par dagar. Gud vad det är skönt att få vara barn ett tag och slippa laga mat!

Mamma härstammar ju från skogarna och förstår inte det här med att bo på slätten. Hon tror tappert på grillväder.

"Klart det kommer sluta blåsa, det gör det alltid på kvällen!"

"Nej mamma, inte här."

"Jodå, vill du ha en öl medan vi väntar?"

"Snarare en kaviarmacka, för vi lär få vänta en stund"

Vakthund, vakthund, hon är min vakthund

Dagens Helgon!

Tack, om du inte vill att jag elchockar dina testiklar eller liknande är det helt okej 
------------------------------------------ 
Vad fin du är, är det ok att jag skriver till dig?




Killen loggade ut. Jag tror bestämt att jag tar det som att jag slog huvudet rätt på spiken.

Det finns få saker i den här världen som jag älskar mer än böcker, det har jag ju berättat om förut.
Men samtidigt påstår jag mig vara en människa som älskar livet.
Är det bara jag eller osar det lite dubbelmoral?
Det jag älskar mest med att leva är att leva någon annans liv? Ett uppdiktat liv.
Jag är ibland lite rädd för att bli så uppfylld av andras upplevelser att jag glömmer bort att göra egna.

Vem är du, vem är jag? Levande charader.

Samtidigt som jag plöjer genom andras historier kämpar jag för att skriva min egen. Jag diktar upp mitt eget liv, för att någon annan ska kunna leva genom mig.

Jag vill vara originell. Värd att läsa om. Speciell, minnesvärd. Jag vill sätta spår hos människor.
Jag vill få er att skratta. Är ni för torra för att skratta för er själva vill jag iallafall få er att fnysa roat, dra på ena mungipan eller lyfta ena ögonbrynet. Väcka någon form av reaktion i era tröga skallar.
Jag vet att jag kan.

Men istället är jag dyster och deprimerande.
Jag är inte riktigt i form känner jag. Ha lite tålamod med mig bara, det går över.
Tittar jag bakåt har jag inte skrivit ett riktigt bra inlägg sedan det om morgnar.
Jag hade tröttnat på mig om jag var ni.
Herregud, det var längesen jag hade en så här urusel period.