Jag har en känsla av att alla som läser/läst den här redan känner till det här, men iallafall, jag har flyttat. Rock'n'rollbönder är lite av ett minne blott, nu kör vi stenhårt på det som tidigare var lite av ett sidoprojekt.

Vi ses hos
KombinationsKristus

Do you feel the same

Alltså, jag blir nästan rörd när jag ser att det finns ett gäng tappra krakar som kollar här varenda dag.

Just nu är det lite mycket, gör sista spurten på provjobbet i Deutschland, kommer hem på onsdag.
Sen är det på allvar dags att börja peppa Camp Elak shorts till Arvika..., Hultsfred blev det visst!

Jag har kärat ner mig i tysk choklad, jag kommer se ut som en tunna om en inte alltför avlägsen framtid. (Fel tillfälle, tänk på shortsen Fraj!)
Dessutom kan jag ju till min stora skam erkänna svenska jordgubbar är överskattade.
Finns det något mer opatriotiskt att säga?
Kommer Jimmie Åkesson att utvisa mig nu? Eller ska han bussa negrerna på mig? De som är genetiskt programmerade att våldta barn ni vet. Fast jag är jju inget barn längre, de kanske inte vill ha mig? Som pedofilerna. Ångesssssst.
Kommer jag ens få mina 50000 och mitt tält?


Fan, jag har ju saknat att skriva till er, vad har tagit åt mig egentligen?
Dessutom har jag drömt, massor. Främst om karlar!
DÄR kan vi verkligen börja undra vad som tagit åt mig. Kan det vara all choklad?

I choose to live

Vi blev av med en fölunge igårkväll. Våran sist födda. Ett helt ljuvligt litet stoföl.

Döden i sin fysiska form stör mig inte märkvärt. Jag har inga större problem med lik, blod och inälvor (förutom min fixa idé om kött i affären, det vet jag inte riktigt hur det kommer sig, men jag tror inte det har så mycket med köttet i sig att göra.), det är bara ett skal, en tillfällig förvaring.
Det som gör mig mest illa till mods är allt som lämnas kvar. Som idag, när Carkenda skulle ut i hagen och hon vänder sig om för att prata med fölungen som låg kvar där och sen springer fram och tillbaka, ropar och ropar.
Sånt gör mig illamående, på riktigt.
Det var värre än fölisen när Magica dog. Det blev aldrig så traumatiskt och hysteriskt, säkert för att jag slapp se honom de första dygnen, men ändå.
Jag tror att djur förstår mycket mer om döden än vad vi gärna vill tro.
Som Miracel, jag kan svära på att hon visste att hon skulle dö. Det syntes i hennes blick. Jag kan fortfarande se de där mörka ögonen lugnt betrakta mig där jag stod och grät hysteriskt och okontrollerat.

Jag undrar vad som händer med oss efter döden.
Jag har alltid lidit av skräck för döden och varit fruktansvärt paranoid, när jag bara var några år gammal fick jag min barnvakt att skriva en lista med telefonnummer till folk jag kunde ringa om hon skulle dö när jag var där. (Dessutom var jag en hypokondriker utan dess like, jag hade en period då jag läst en artikel om en spindel från djungeln och på allvar trodde att den skulle ta sig hit, bita mig och att min näsa skulle ruttna och ramla av)
Jag vill inte riktigt tro på att vi bara dör.
Att allt vi är bara försvinner.
Jag är nog fortfarande naiv nog att tro på att allt levande har en själ.
Även  om jag inte tror att vi stiger till himlen och sitter på Gud faders högra sida när vi dör tror jag att vi tar vägen nånstans. Jag har inte riktigt bestämt mig för vart bara.

Därför hoppas jag att Magica står vart hon nu är och väntar på Carkendas fölunge.


I Stephen Kings bok Desperation skriver han om att Gud är grym.
Att det värsta han kan göra inte är att låta människor dö, utan att ibland tvinga oss leva.


Skulle jag någon gång börja tro på Gud vore det den sidan av honom.

Überfrau

Eftersom jag är nån slags vädergud lyckades jag trolla fram en perfekt solgassande och vindstilla kväll åt mig och mamma igår som kompensation för blåsten i torsdags.
Dessutom lyckades jag kasta flintasteken på backen.
Som tur var var matgudarna också på min sida och såg till att hunden var på behörigt avstånd så jag snabbt som blixten kunde slänga tillbaka den.
Lite skit rensar magen.
Gräs är ju typ sallad.

Jag hittade världens bästa grej igår.
No more vin i tarvliga plastmuggar på festival, Maxi har vinglas i plast! Awesome.

Jag lovar, jag ska tillochmed äta min gulaschsoppa ur det.

Ni ser ju bestens lystna blick och dregglande käftar!

Slampa

Hej hjärtan!


Det här bara älskar jag. Varför var jag inte i Stockholm idag?

Min Dobermann!

Har finbesök av mamma och hund ett par dagar. Gud vad det är skönt att få vara barn ett tag och slippa laga mat!

Mamma härstammar ju från skogarna och förstår inte det här med att bo på slätten. Hon tror tappert på grillväder.

"Klart det kommer sluta blåsa, det gör det alltid på kvällen!"

"Nej mamma, inte här."

"Jodå, vill du ha en öl medan vi väntar?"

"Snarare en kaviarmacka, för vi lär få vänta en stund"

Vakthund, vakthund, hon är min vakthund

Dagens Helgon!

Tack, om du inte vill att jag elchockar dina testiklar eller liknande är det helt okej 
------------------------------------------ 
Vad fin du är, är det ok att jag skriver till dig?




Killen loggade ut. Jag tror bestämt att jag tar det som att jag slog huvudet rätt på spiken.

Det finns få saker i den här världen som jag älskar mer än böcker, det har jag ju berättat om förut.
Men samtidigt påstår jag mig vara en människa som älskar livet.
Är det bara jag eller osar det lite dubbelmoral?
Det jag älskar mest med att leva är att leva någon annans liv? Ett uppdiktat liv.
Jag är ibland lite rädd för att bli så uppfylld av andras upplevelser att jag glömmer bort att göra egna.

Vem är du, vem är jag? Levande charader.

Samtidigt som jag plöjer genom andras historier kämpar jag för att skriva min egen. Jag diktar upp mitt eget liv, för att någon annan ska kunna leva genom mig.

Jag vill vara originell. Värd att läsa om. Speciell, minnesvärd. Jag vill sätta spår hos människor.
Jag vill få er att skratta. Är ni för torra för att skratta för er själva vill jag iallafall få er att fnysa roat, dra på ena mungipan eller lyfta ena ögonbrynet. Väcka någon form av reaktion i era tröga skallar.
Jag vet att jag kan.

Men istället är jag dyster och deprimerande.
Jag är inte riktigt i form känner jag. Ha lite tålamod med mig bara, det går över.
Tittar jag bakåt har jag inte skrivit ett riktigt bra inlägg sedan det om morgnar.
Jag hade tröttnat på mig om jag var ni.
Herregud, det var längesen jag hade en så här urusel period.

Call your girlfriend!

Störd helg, fin helg, full helg, vinhelg, bolshelg.

Vad osäker jag blev nu, vad konstigt ordet helg ser ut när man skriver det.

De flesta antar jag känner till min filosofi om idéer och deras genomförande.
I lördags fick jag förslag om en idé som aldrig ens borde fötts.
Andras pojkvänner är en väldigt tunn is att beträda.
Och av alla pojkvänner på jorden så var det tvunget att vara den!
Hej och hå, jag får svindel av bara tanken på vilket högt pris som suttit på mitt huvud om jag faktiskt gjort något!


"... Låt aldrig någon säga något annat!

Grön Bölls, Loka citron och limejuice, intages bäst på  badrumsgolvet.

Hahahah jag dör lite inombords. En sån jävla drama queen!

Det är också första gången på flera år jag intre vet om en flaska färg räckte. ÅNGESSSSSSSST

Ordinary story

Herregud hjärtan, jag har så mycket bäbisbilder att ni har ingen aning. Men hur söta är de inte?!

På tal om det här med groteska framtänder liksom! Haha.
Ni måste ju erkänna att jag börjar bli bättre på det här med egobildandet, jag är ju för jävla söt.
Det här är nog det närmsta min egen naturliga hårfärg jag varit på många många år, det är inte färgat sen januari och då tonades det.
Undrar varför jag alltid färgar över det, jag ser ju ut som en skabbräv.
Nu är det iallafall adjöss med fulhuvudet, puss!

I never claimed to be a saint

(Japp. Snuff.)

Det här är väl lite av en fortsättning på mitt senaste inlägg.

Jag känner att jag behöver klargöra ett par saker.
Jag tror mig på intet sätt stå över någon form av utseendefixering.
För det gör jag verkligen inte, att tro att man gör det känns väldigt naivt och blåögt.
För helvete, jag sminkar mig ju, rakar mina ben, plockar mina ögonbryn, färgar mitt hår tatuerar mig, köper kläder och älskar skor. Bland annat.
Bäst av allt är ju fortfarande att jag blir arg på fula människors existens.
Det begriper väl alla människor att jag inte föredrar att gå i trettoncentimetersklackar när jag är ute för att de är så hiiimla sköna?! Det är för att de gör mig snyggare, punkt.
Dessutom klagar jag ofta över mina groteska framtänder, blekfeta mage, min behåring, breda revben och avsaknad av midja.
Men ärligt talat.
Om en god fe skulle komma rännande, köra upp sina uppblåsta tuttar i mitt nylle, fyra av ett hårt blekt leende bakom svullna läppar, vifta med trollspöt och kvittra
Men kära älskling, det ordnar vi!
Skulle jag göra det då?
Aldrig i helvete.
Jag behöver inte filas till, passas in och måttbeställas.
Jag vägrar köpa lögnen att det skulle göra mig till en lyckligare människa.
Dessutom skulle jag sakna att ha någonting att gnälla på....

Plastic fantastic

Tror ni det är nåt särskilt de vill säga mig hjärtan?
På riktigt. Två av fyra förespråkar någon form av "finjustering".

Nej jag vill inte se ut som en barbiedocka och nej, jag vill inte blåsa upp mina läppar ännu mer, då skulle de sprängas.

Med tanke på vad vi (främst kvinnor skulle jag vilja påstå och jag vill inte höra nåt tjafs om hur synd det är om karlar och deras ideal) tvångsmatas med för syn på oss själva och våra kroppar, är det konstigt att brudar lider av dåligt självförtroende, att ungar som knappt fyllt tio vill banta och att så många skadar sig själva på ett eller annat sätt.
Vi fostras inte längre till tänkande individer, nu mer än någonsin ska man passas in i mallar.
Media talar inte om för oss att det är möjligt att förbättra våra utseenden.
De talar om att du SKA vilja förbättra ditt utseende.
De hånar oss med självkänsla.

Save your breath I will not care.

Jag renrakar ju inte ens fittan för fan.

So save your breath, I will not care

Efter alla kvällar av oavbrutet lyssnande på flummiga idiotlåtar och popfjoll har turen ikväll kommit till Slipknot's Snuff.
Den har spräckt någon form av bubbla, den får mig att känna mig liten.
Både ung och liten.
Det skulle inte göra nåt med lite sällskap idag.

Jag skyller det konstiga kvällshumöret och ensamhetskänslan på att jag fryser. För det gör jag, herre jösses.
Tre timmar i ridhuset och barnmatningar i storm är inte bra för mig.

Nu ska jag diska, hej då.

A Stranger To Kindness

Min Kropp och Jag lider just nu av lite... Kommunikationssvårigheter.
Vi har tappat varandra lite när det gäller det här med att ta sig upp på morgnarna.
Kroppen vaknar klockan tio i sex och säger "dags att mata bäbis!" "Nej", svarar Jag och vänder mig om, "den går i hagen och kan dia, vi kan göra det när vi har fodrat sen"
Tio i sju när Jag säger vakna är det enda jag får till svar en stendöd Kropp som undrar vad det är för utvecklingsstörd cp-tid att gå upp och somnar om helt utan mitt godkännande.
Fem i halv 8 harklar sig Kroppen försynt, petar Jag harmset på axeln och säger försiktigt "Du... Vi borde gå upp nu, vi börjar få ganska bråttom..."


Jag måste komma på hur vi ska komma i fas igen, det här är inte hållbart. Parterapi?

Ett annat par som mått bra av lite terapi!

Shopaholic

Hej hjärtan! (Ja, jag var full här, vad tar ni mig för, egentligen?)
Jag är bara hemma för att få i mig lite gröt innan det är dags för min absoluta favoritsysselsättning i hela världen, slå mig fram i mataffären. Egentligen vill jag lägga på en jävla rem för att hinna till Ikano först och dregla över världens finaste långklänning på H&M, men eftersom jag inte riktigt har råd den här månaden och jag anser mig vara en människa som inte sysslar med självdestruktiva handlingar och självplågeri drar mitt förnuft ut på tiden så jag blir tvungen att göra det nån annan gång (typ aldrig, spara pengar!).
Jag kan glädja er med att jag varken ska köpa kål eller sockerbitar idag, så har ni lite tur slipper ni ett rosenrasande inlägg om vad värdelöst det är att handla senare ikväll.

Något annat som är fullständigt värdelöst är det här med stora fötter.
Den spontana reaktionen när en människa har stora fötter är ju att "då borde man ju stå stadigt på jorden", men nej, inte ens det duger de till. Trots mina båtar ramlar jag väl tveklöst dubbelt så ofta som normalfotade människor.
Så när jag tvingade med mig Märtis till stan i söndags på skojakt fanns det bara fula skor, och de som inte var fula var skitsmå.
Så det fick bli en upprepning av höstens skoinköp, jag har alltså återigen köpt mig ett par i storlek 40. Det gör ont, men vad gör man inte?
Lid för konsten eller brinn
Therese talade om för mig förut att man kan få bidrag om man har olika stora fötter.
Jag har ju för fan olika stora fötter, varför har ingen talat om det här för mig?
Så om någon därute har en högerfot i storlek 41,5 och en vänsterfot i storlek 42,5 så hör av er, vi skulle bli ett oslagbart team.
Så nu ska jag dra iväg till kära Maxi så jag kommer hem och kan fortsätta arbetet med att töja skohelvetena så de inte ger mig llika mycket blodstopp i fötterna när de ska användas på riktigt.


Pews! :*

Mat i vanlig ordning.

Innan förra helgen avgav jag ett löfte.
Att sluta med pasta och broccoliprojekten, så i söndags kväll lagade jag till ugnsfalukorv.
De lådorna tog slut igår och i sann husmorsanda glömde jag ju självklart att plocka fram kasslern ur frysen, så det blev ingen mat lagad i det här huset igårkväll gubevars.
Så idag är vi tillbaka på ruta ett om ens det, snarare minus två.
Jag har ätit pasta med broccoli och kycklingköttbullar.
Snabbmakaroner till råga på allt och om inte det vore nog med det gjorde jag mig inte ens besväret att steka köttbullarna utan jag stoppade dem i micron. Jag borde ju skjutas för jösse namn.

Den som hoppas på att bli bjuden på nån ärtsoppelunch med pannkakor på torsdagar kan ju tänka om. Not gonna happen.
Jag står benhårt fast vid att jag en vacker dag kommer göra en man besviken genom att visa mig vara världens sämsta hemmafru.

Som den fantastiska "hej hjärtan" bloggare jag förvandlas till  är jag ju tvungen att  fota min lunch.
Så jag tog ett kort på vad jag trodde skulle bli min sista pasta broccoli lunch. Jag hade fel.

Hezt!

Nuni hjärtan har jag fått tag på en usbsladd till telefonen, så nu ska ni bildbombas i tid och otid! PUSS!

Picknick i det gröna! Min hungriga kille!

Amanda och papegojLaban någon gång i höstas!

Paddson invigs med en ordentlig skithög!

Stångåsimmet

Alla idéer är inte bra idéer.
Men bara för att en idé inte är bra betyder det inte att den inte ska genomföras.

Ännu en fantastisk helg är till ända och ännu en gång ser jag fram emot ett par veckors arbete för att vila upp mig till nästa lediga helg (då det dessutom är allmogedagarna reunion, fan va fint!).
Jag och Märta var väl kanske ute lite igår då.
Det blev väl kanske lite galet i vanlig ordning, men som alltid hade vi sjukt roligt, med nya erfarenheter, bekantskaper och till sist ett dopp i stångån innan kvällen var till ända.
De som sett Stångån är nog rörande överens om att man låter bli den. Det är dyigt, en hel massa skit på botten (främst brå cuklar och sjögräs) och brunt vatten.
Vi som testat kan inte annat än bekräfta.
Äckelfaktor hög, ni vill inte ge er ner där.
Lukten. Det var som om en hel flock träskmonster invaderat lägenheten imorse när vi vaknade (vi var ju faktiskt bara två), det luktade verkligen kärr.
vedervärdigt är allt jag har att säga.
Promenaden hem var kanske det mest suveräna av allt, tur att klockan närmade sig en sisådär femsnåret så det inte precis var trångt på gatorna.

"Har premiärbadat i Stångån, promenerar hemåt i trosor och högklackat"
It's funny because it's true.

Kvällen till ära tänkte jag faktiskt bjuda på ett litet bloggtips, låt mig presentera guess her muff!

Hej hjärtan!

Inlägg på en helg, imponerande!
Jävligt överflödigt, eftersom ni alla förmodligen dreglar (av okänd anledning) över lille Saaaaaaaaaaaade vid det här laget.
Men iallafall.
Jag uppvägde iallafall mina snabbmakaroner med bakad potatis och kycklingröra med Märta.
Nu, vin.
Jag är något mer nöjd än vad bilden antyder, jag måste bli bättre på det här med egobilder, annar blir jag aldrig någon trovärdig "hej hjärtan" bloggare! ;)

Men det här är min förebild, så vad kan förväntas av mig?

Tlött chey.

Eftersom jag så sällan ägnar mig åt hästar nuförtiden tänkte jag passa på nu när jag är ledig, så jag har tillbringat dagen i Nykyrka på hopptävling.

Så jag ser numera ut som en tomat i ansiktet, det ska bli spännande att spackla över sen.

Jag har sjunkit till en helt ny nivå i det här med mitt lagande av mat.

Jag intog just en lunch bestående av snabbmakaroner och riven ost. Ja, jag äger alltså på riktigt snabbmakaroner för första gången sen jag flyttade hemifrån.

Mitt enda försvar är att jag inte köpte dem själv.

Mata mig

Söndag - pasta med broccoli, prinskorv och köttbullar
Måndag- pasta med broccoli och köttbullar
Tisdag- pasta med broccoli och prinskorv
Onsdag- pasta med broccoli och fiskpinnar
Torsdag- pasta med broccoli och falukorv.
Imorgon står pasta med broccoli och tonfisk på schemat.

Det här med att vara småbarnsförälder alltså... Mellan alla matningar och vändor i stallet har jag inte riktigt lust och ork att laga mat, så då blir det vad det blir. (pasta och broccoli).
Ikväll vägrar jag laga mat, då måste jag diska, för jag kommer ändå knappt vara hemma på hela helgen i vanlig ordning.
Men det är verkligen dags att ta sig i kragen, det här börjar kännas en aning genant.
Så jag börjar på måndag!

Tribute

Ämnet för dagens inlägg känns ganska självklart.
Det blir en hyllning till Märta, min bästaste bästa vän som ju faktiskt fyller hela 20 år idag.
Så ni som läser min blogg för bitterhetens skull kan ju lika gärna sluta nu.
Er andra (om det finns några sådana) kan jag ju också varna, det här är ännu ett sånt där inlägg som kan innehålla spår av internskämt som allvarligt skadar dig själv och personer i din omgivning.

Att du börjar bli så gammal är för mig ett mysterium. För mig är du fortfarande den där lilla ungen som kutade över halva bygden på käpphästar, kommunicerade med UFO'n via telefon och alltid hade kondommössan på sig och galopperade ner Frasse och hans hund i mastenbacken på den tjocka gula.
Nightsniffwish liksom.
I mina ögon blir du aldrig en dag äldre än du var när du förälskade dig i hetingen på Öland, skrattade så du dog åt "Dino fryser och dör" och var en udd i Bermudatriangeln.

Vi har sett mycket och gjort ännu mer.
Det har varit Gubbfall, Jesustanter, mjölkkartonger, fårritter, Lili & Susie, festivaler, ridläger, vi hade första fyllan tillsammans (och en hel del efter det), vi har sett varandras glädje, sorg, förälskelser, ilska, vi har för fan tillochmed gjort slut tillsammans (pakten!).
Bland annat. Att börja rada upp minnen och händelser är bara överflödigt, det finns så mycket.


Det är ju kanske inte så konstigt när allt kommer omkring, vi har ju trots allt delat allt de senaste åren.
Vi har bott ihop, det har varit internatrum, tält och lägenheter.
Du känner mig bättre än jag känner mig själv och jag tror att jag känner dig bättre än jag känner mig själv också.
Jag har aldrig någonsin känt sådan samhörighet med någon som jag gör med dig, du är som en förlängning av mig. Du är ett av mina mest livsnödvändiga organ.
Ser man tillbaka på våran historia är det helt sanslöst otroligt egentligen, med tanke på hur olika vi var. Du var en liten tant och jag ett stort jävla emo.
Vi måste sett sanslöst lustiga ut tillsammans. Tur är väl att vi växt ihop snarare än ifrån varandra som alla andra tycks göra, vi har slagit ihop våra bästa sidor till stå helt magiska individer. De fula ankungarna duvet.
Du är den vackraste människa jag känner (bilderna till trots) med ditt smittande leende och dina glittrande ögon.



Trots dina dåliga dagar
( "Vad är klockan?" "Skit i det du!" eller "Jag har varit på så dåligt humör på sistone" "Jaa, du har inte riktigt varit dig själv..." "Kom inte och säg att jag är arg. Det är jag fan inte. bjäbbjäbbbjäbb")
så kan du ju faktiskt vara snäll emellanåt
("Ni ser ju exakt likadana ut, förutom att han är smal"
"Du säger ju tillochmed att HON är snygg, hur ska jag då kunna veta att du menar det n'är du säger det till mig?!")
Och framför allt är du är stöttande ("Jag hörde att du ville bli sjuksköterska, men inte kom in. Det finns ju alltid högskoleprov, kämpa för det du brinner för!)


När jag började skriva det här inlägget hade jag så mycket att säga, men allt eftersom glömdes planen bort och nya saker kom till, så jag har inte fått sagt hälften av det jag velat.
Så, för att komma till skott och klämma ur mig det jag menar vill jag bara säga.

Martina "Märta" Westin, du är den bästa vän jag kan önska mig, du har gett mig så otroligt mycket, funnits där alltid och du ska ha en stor eloge för att du stått ut med mig genom alla perioder och infall. Du har hjälpt mig bli den jag är idag (på gott och ont!) och du har lärt mig mycket om livet i allmänhet och tålamod  i synnerhet.
Du är den människa jag har allra roligast med, speciellt vid alldeles fel tidpunkter. 
(dragkedjan i kyrkan)
Du får skylla dig själv, mig blir du inte av med.
Och du, det gör inget om du kommer för sent till min begravning. Jag kommer nog göra detsamma på din, jag tror inte vi ens kommer hinna i tid till våra egna.


Jag älskar dig mitt hjärta!