Det kunde ha blivit ett platt fall två meter ner för mig idag.
Som tur är väger min överfulla hjärna tillräckligt mycket för att hamna längst ner och dämpa fallet. Plytet rätt ner i snön. Jag är bara evigt tacksam över att den inte dolde en frusen hög med hästskit.
Fabio bockade av mig i eftermiddags.
Jag har nog aldrig suttit på en kusebuse som bockat SÅ mycket.
Slutsats; Han uppskattade att få galoppera i snön, men inte lika mycket att ållas tillbaka och ligga bakom Rut.
Jag följde våra spår tillbaka när jag fångat in kräket igen, jag är faktiskt imponerad över mig själv. Man ser att det blev ett antal språng innan den stora kratern som jag orsakade vid min graciösa landning. Det tog ju aldrig slut, jag hade ju inte ens en ynka liten chans!
Mitt huvud gör sig stillsamt och molande påmint om att det inte uppskattar att användas som krockkudde, så planen för kvällen är inget mer än att koka soppa (matlådor slut!), duscha och försöka få liv i tvättmaskinen från helvetet. Den ser ju helt fläng ut, jag vet inte i vilken ände jag ska börja!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar