Ska man någonsin dalta med och fjäska för mig, så är det nu. Jag är patetiskt ynklig.
Mitt huvud gör ont, mina armar (??) gör ont, mina ögon gör ont, min rygg gör ont... Ni fattar kanske.
Jag släpade mig iväg till stallet imorse, men gjorde bara en kort dag och åkte hem igen när Amanda dök upp vid lunch. Så jag har nu tittat på ett par avsnitt Californicaion med Dan och ska nu ta mig en tupplur, jag känner mig helt färdig.
Är det bara jag som får för mig en massa konstiga idéer när jag är sjuk?
Jag vaknade vid halv fem imorse och kände febersvetten rinna om mig, jag ville dö litegrann. Så jag släpade mig ur sängen, kröp till frysen och satte mig och åt glass innan jag kröp tillbaka och somnade om. Halv fem. Det kändes som en bra grej då.
Jag kan inte ha mått speciellt bra igårkväll heller.
Praktikanten smsade när jag stod i köket och diskade. Jag tog upp telefonen, läste och svarade.
Sen skulle jag börja diska igen. Plötsligt sätter jag ner handen för att plocka upp något uur diskvattnet och får upp telefonen. Den fungerande telefonen. Vad är oddsen för det? Jag har ingen aning om hur den hamnade där eller hur länge den låg där innan jag bestämde mig för att diska den.
Jag vet inte vad som var mest chockande, att hitta den där eller att den faktiskt fungerade.
Update, vaknade just från min 1,5 timme långa tupplur, alldeles nerdreglad och mysig!
27 januari 2011
26 januari 2011
You're losing your memory now.
Jag kom på en sak jag glömt!
Jag har glömt säga hej till de nitton japaner och nitton sydkoreaner som på nåt vänster hittat till min blogg.
What the ass liksom?
Dessutom när jag ändå är igång vill jag gärna säga hej till den människa som hittat hit genom att söka på "henriksson +skilsmässa" på Google.
Hoppas du hittade vad du sökte.
Mitt senaste Helgonkap förresten. (Jag slutar aldrig förvånas över hur många äckel det finns på Helgon.se)
Den här var 23 år, från Stockholm, såg ut som en fjolla, blond.
Han ville att jag skulle elchocka kuken på honom. Ja tack, med nöje älskling.
Har jag någon gång berättat att jag var förälskad i Andreas Kleerup när vi var på Das Boot förra året?
Jag tyckte att han var den vackraste mannen i världen. I cirka tre-fyra timmar, tills jag däckade i våran hytt (inte min och Kleerups alltså), med kläderna på och på överkastet. Värt liksom, jag hade lika gärna kunnat sova på min egen arm i korridoren utanför, så mycket fick jag tillfälle att uppskatta den stooora sängen. Jag fick iallafall ligga morgonen efter, så helt bortkastat var det ju inte, som tur var.
Jag har glömt säga hej till de nitton japaner och nitton sydkoreaner som på nåt vänster hittat till min blogg.
What the ass liksom?
Dessutom när jag ändå är igång vill jag gärna säga hej till den människa som hittat hit genom att söka på "henriksson +skilsmässa" på Google.
Hoppas du hittade vad du sökte.
Mitt senaste Helgonkap förresten. (Jag slutar aldrig förvånas över hur många äckel det finns på Helgon.se)
Den här var 23 år, från Stockholm, såg ut som en fjolla, blond.
Han ville att jag skulle elchocka kuken på honom. Ja tack, med nöje älskling.
Har jag någon gång berättat att jag var förälskad i Andreas Kleerup när vi var på Das Boot förra året?
Jag tyckte att han var den vackraste mannen i världen. I cirka tre-fyra timmar, tills jag däckade i våran hytt (inte min och Kleerups alltså), med kläderna på och på överkastet. Värt liksom, jag hade lika gärna kunnat sova på min egen arm i korridoren utanför, så mycket fick jag tillfälle att uppskatta den stooora sängen. Jag fick iallafall ligga morgonen efter, så helt bortkastat var det ju inte, som tur var.
You think you're cooler than me.
Mitt liv är över.
Jag kommer inte in på Hannes Hervieus blogg. Det är ju en av dagens absolut finaste ögonblick.
Interna serverfel kan ju dö.
Jag mår som sju svåra år, tack Märta för den febern. Jag hoppas bara att jag klarar att ta mig ur sängen imorgon, för det är våran tur att ta morgonstallet och Amanda ska till farbror doktorn. Jag har ingen lust att skicka praktikanten att göra det ensam, även om hon är bra.
Den lätt bästa praktikanten vi har skådat.
Det är skönt att slippa vara StallHitler för omväxlings skull, att slippa jaga smitare och latarslen över hela gården.
Jag tror inte att jag har gett henne nån anledning att hata mig (än), men det finns det andra som gör bra, så älskad är jag ju inte, det vore ju synd och skam.
Jag tror att febern nu är straffet från gud fader för att jag syndar och är ute när jag jobbar.
Jag och Malin skulle ta några öl i fredags. Som hennes mor sa dagen efter "Det blev många och långa öl". Jag kom hem vid 4, åkte till jobbet 7. Jag mådde sådär den dagen, men höll ändå igång tappert må jag då säga, red mina två hästar och kunde nästan prata med folk.
Men det var det värt, för jösses vad roligt vi hade. Fler sånt. Nästa gång planeras studentfestande.
Mwaha.
Jag kommer inte in på Hannes Hervieus blogg. Det är ju en av dagens absolut finaste ögonblick.
Interna serverfel kan ju dö.
Jag mår som sju svåra år, tack Märta för den febern. Jag hoppas bara att jag klarar att ta mig ur sängen imorgon, för det är våran tur att ta morgonstallet och Amanda ska till farbror doktorn. Jag har ingen lust att skicka praktikanten att göra det ensam, även om hon är bra.
Den lätt bästa praktikanten vi har skådat.
Det är skönt att slippa vara StallHitler för omväxlings skull, att slippa jaga smitare och latarslen över hela gården.
Jag tror inte att jag har gett henne nån anledning att hata mig (än), men det finns det andra som gör bra, så älskad är jag ju inte, det vore ju synd och skam.
Jag tror att febern nu är straffet från gud fader för att jag syndar och är ute när jag jobbar.
Jag och Malin skulle ta några öl i fredags. Som hennes mor sa dagen efter "Det blev många och långa öl". Jag kom hem vid 4, åkte till jobbet 7. Jag mådde sådär den dagen, men höll ändå igång tappert må jag då säga, red mina två hästar och kunde nästan prata med folk.
Men det var det värt, för jösses vad roligt vi hade. Fler sånt. Nästa gång planeras studentfestande.
Mwaha.
21 januari 2011
Love is all you need to know and all you need to know is love
Jag skulle, på riktigt, kunna svära inför den gode guden självt att jag har den finaste hästen i universum. Han har nu hoppat en meter två gånger på en vecka och har hoppat sin första "bana" idag. Jag är mycket mycket stolt.
Vi har också världens sötaste grisar.
Vi har också världens sötaste grisar.20 januari 2011
I wanna love you like I've never been hurt before.
Robyn är tjejen hela dan.
Jag och Dan har nästan kommit över sorgen efter MTV.
Vi har nämligen hittat TV11.
Det är awesome.
Dagens fynd är en dokumentär om en brud som fått ansiktet uppätet av en iller som kröp ner i hennes säng när hon var två år gammal. Hon är inte fager.
Med är också en transsexuell, ett miffo, en tjej med antenner och en annan med kluven tunga (vilket får mig att minnas målet i mitt liv), men ingen var lika häftig som illertjejen. Nu ska vi laga mat för att återgå tittandet när det börjar ett nytt avsnitt om ett par timmar.
Jag och Dan har nästan kommit över sorgen efter MTV.
Vi har nämligen hittat TV11.
Det är awesome.
Dagens fynd är en dokumentär om en brud som fått ansiktet uppätet av en iller som kröp ner i hennes säng när hon var två år gammal. Hon är inte fager.
Med är också en transsexuell, ett miffo, en tjej med antenner och en annan med kluven tunga (vilket får mig att minnas målet i mitt liv), men ingen var lika häftig som illertjejen. Nu ska vi laga mat för att återgå tittandet när det börjar ett nytt avsnitt om ett par timmar.
15 januari 2011
Är det inte verklighet, så drömmer jag.
Jag och Märta pratade litegrann om det här med barnafödande häromdagen.
Vad det är för idioter som väljer att föda barn utan bedövning
De "riktiga kvinnorna". De som finner stolthet i att känna varför du svettas som en gris, bajsar på dig och ylar som en varg.
Idag fick jag skav av trosorna i ljumskarna när jag red. Då slog det mig att jag är nog lite likadan som dem.
Jag känner mig lite som en "riktig kvinna": När det känns som om skinnet är avgnagt in till benen i ljumskar ller röv och man vet att det kommer bränna som självaste skärselden när man ställer sig i en dusch känner jag mig stolt. Det känns som om jag gjort något bra, att jag varit tapper och ambitiös. För att rida med skavsår i ljumskarna är inte speciellt behagligt. Typ som att föda barn skulle jag tro. Eller?
Men jag står först i kön att erkänna att jag kommer aldrig bli "tillräckligt med kvinna" för att föda barn utan bedövning. Ska det någon gång (hemska tanke) klämmas ut en unge mellan mina ben ska jag vara bedövad till tänderna och så bortkollrad att jag knappt vet vad jag heter.
Så var det sagt.
Vad det är för idioter som väljer att föda barn utan bedövning
De "riktiga kvinnorna". De som finner stolthet i att känna varför du svettas som en gris, bajsar på dig och ylar som en varg.
Idag fick jag skav av trosorna i ljumskarna när jag red. Då slog det mig att jag är nog lite likadan som dem.
Jag känner mig lite som en "riktig kvinna": När det känns som om skinnet är avgnagt in till benen i ljumskar ller röv och man vet att det kommer bränna som självaste skärselden när man ställer sig i en dusch känner jag mig stolt. Det känns som om jag gjort något bra, att jag varit tapper och ambitiös. För att rida med skavsår i ljumskarna är inte speciellt behagligt. Typ som att föda barn skulle jag tro. Eller?
Men jag står först i kön att erkänna att jag kommer aldrig bli "tillräckligt med kvinna" för att föda barn utan bedövning. Ska det någon gång (hemska tanke) klämmas ut en unge mellan mina ben ska jag vara bedövad till tänderna och så bortkollrad att jag knappt vet vad jag heter.
Så var det sagt.
06 januari 2011
And I get by on this naivete of youth
Jag fick just mitt livs chock, i form av ett FB-mail.
Råttan Dim frågade hur det går i snön.
Råttan Dim visar sig vara Johannes Dimming.
Johannes Dimming är min biologiska far.
I am your father, Luke.
Råttan Dim frågade hur det går i snön.
Råttan Dim visar sig vara Johannes Dimming.
Johannes Dimming är min biologiska far.
I am your father, Luke.
04 januari 2011
For each and all a chrome disguise
Jag ägnade mig åt en lite lustig sak när jag besökte skogarna första gången sen jag flyttat hit, jag läste igenom alla omdömen från högstadiet i mitt sökande efter slutbetygen från gymnasiet.
Det roligaste att läsa var förändringarna från början av åttan (när jag precis bytt klass) till slutet av nian.
Jag var faktiskt älskad där ett tag. Jag läste värmande ord som "ambitiös", "noggrann", "aktiv" och "uppmärksam". Det gick över.
För varje termin som gick lät de mer och mer desperata, jag gick från ambitiös och noggrann till flamsig och slarvig, uppmärksam till pratig.
Några ord som var förvånansvärt ständigt återkommande var "Frida och Kim skulle kanske dela på sig", "Kim och Frida har för vana att prata bort lektionstid..." (På matten inkluderades naturligtvis även Märta i snackligan). Bermudatriangeln.
( Detta fenomen har på något mystiskt sätt följt mig ända upp i gymnasietiden, jag minns hur jag läste Elisabeths kommentar "Jag överdriver inte om jag säger att du pratar bort 1/3 av lektionstiden" och jag lyser upp och utbrister "Bara 1/3?! Då måste vi ha bättrat oss iår!)
Men åter till barndomen.
Det mest fantastiska av alla omdömen var iallafall från bilden, andra terminen i 8an.
Ni som någon gång sett mig försöka rita någonting vet förmodligen hur totalt handikappad jag är vad gällande skapande.
Jag har aldrig kunnat rita, jag har aldrig ens tyckt att det varit roligt bara på grund av att jag är så fruktansvärt värdelös.
(I nian bytte vi bildlärare. Halva mitt sista utvecklingssamtal med Trögis (älskade älskade Trögis) gick ut på att smida planer för hur jag skulle klara av att rädda mitt skinn utan att sänka mitt ofärtjänta VG i bild. Han kom själv på resultatet. "Men hon gillar väl din mask, eller hur? Låt den ta tid då. Dra ut på det så länge du möjligtvis bara orkar, så du inte behöver göra något mer, så du inte visar att du inte är bra. Det funkade ska tilläggas.)
Iallafall. Åttan. Inger ( den elaka Draken, Fettot, monstret i bildsalen, den högröda, uppsvällda paddan, som inte ens orkade gå över halva bildsalen utan att nästan dö i multipla hjärtinfarkter. Jag har utan tvekan ALDRIG sett en så fet människa på riktigt, vare sig förr eller senare. Och hennes lilla vita golf. Att se henne kliva i och ur den var en fröjd för ögat, bilfan tippade nästan när hon satte sig och svajade tillbaka när hon reste sig. Det var fint. Varje tisdagförmiddag och torsdageftermiddag hade vi lektioner i salar på rätt sida skolan, i helt rätt tid för hennes ankommande och avfärd. Det var enda gången vi had en sammansvetsad klass. När vi mer eller mindre diskret allihopa tryckte våra näsor mot fönstret. kikade, sneglade eller glodde ut för att se Inger och brast ut i symkroniserade gapflabb. Varje vecka, hela året. Jag undrar om det var med flit vi slutade ha lektioner där i nian.)
Hon skrev iallafall "målmedveten och begåvad" i mitt omdöme.
Det tog mig en halv kväll att fundera ut vad i helvete som fått henne att skriva något så översvallande vänligt.
Till slut kom jag på det.
Hon hade helt enkelt ingen aning om vem jag var.
Kärringjäveln vägrade nämligen uppdatera sina klasslistor en endaste gång. Så varje vecka efter mitt klassbyte ropade hon upp alla och frågade om hon missat någon, jag fick varje vecka pipa till och upplysa henne om att jag existerade, varje vecka muttrade hon irriterat på sitt troll-liknande otäcka sätt och krafsade ner mitt namn i marginalen, för att se till att uppdatera listan till veckan därpå.
V A R J E V E C K A.
Dessutom var jag ett relativt snällt barn på hennes lektioner (i synnerhet i jämförelse med resten av 8c:1, herregud) så hon lade ytterst sällan märke till min närvaro.
Förmodligen ropade hon upp mig hela året i 8D istället, och blev sen jätteförvirrad när det dök upp en Frida Henriksson i 8c1 när hon skulle föra in närvaron och noterade mig som närvarande jämt.
Likadant när omdömena skulle skrivas antar jag. För att inte stöta sig med mig om jag råkade vara en naturbegåvning skrev hon "målmedveten och begåvad" för att liksom gardera sig.
Det grämer mig lite, jag hade med största sannolikhet inte behövt infinna mig på en enda bildlektion, och jag hade fortfarande varit "målmedveten och begåvad.". Tänk vad många timmar i mitt liv jag slösat bort i Draknästet. Fan.
Det roligaste att läsa var förändringarna från början av åttan (när jag precis bytt klass) till slutet av nian.
Jag var faktiskt älskad där ett tag. Jag läste värmande ord som "ambitiös", "noggrann", "aktiv" och "uppmärksam". Det gick över.
För varje termin som gick lät de mer och mer desperata, jag gick från ambitiös och noggrann till flamsig och slarvig, uppmärksam till pratig.
Några ord som var förvånansvärt ständigt återkommande var "Frida och Kim skulle kanske dela på sig", "Kim och Frida har för vana att prata bort lektionstid..." (På matten inkluderades naturligtvis även Märta i snackligan). Bermudatriangeln.
( Detta fenomen har på något mystiskt sätt följt mig ända upp i gymnasietiden, jag minns hur jag läste Elisabeths kommentar "Jag överdriver inte om jag säger att du pratar bort 1/3 av lektionstiden" och jag lyser upp och utbrister "Bara 1/3?! Då måste vi ha bättrat oss iår!)
Men åter till barndomen.
Det mest fantastiska av alla omdömen var iallafall från bilden, andra terminen i 8an.
Ni som någon gång sett mig försöka rita någonting vet förmodligen hur totalt handikappad jag är vad gällande skapande.
Jag har aldrig kunnat rita, jag har aldrig ens tyckt att det varit roligt bara på grund av att jag är så fruktansvärt värdelös.
(I nian bytte vi bildlärare. Halva mitt sista utvecklingssamtal med Trögis (älskade älskade Trögis) gick ut på att smida planer för hur jag skulle klara av att rädda mitt skinn utan att sänka mitt ofärtjänta VG i bild. Han kom själv på resultatet. "Men hon gillar väl din mask, eller hur? Låt den ta tid då. Dra ut på det så länge du möjligtvis bara orkar, så du inte behöver göra något mer, så du inte visar att du inte är bra. Det funkade ska tilläggas.)
Iallafall. Åttan. Inger ( den elaka Draken, Fettot, monstret i bildsalen, den högröda, uppsvällda paddan, som inte ens orkade gå över halva bildsalen utan att nästan dö i multipla hjärtinfarkter. Jag har utan tvekan ALDRIG sett en så fet människa på riktigt, vare sig förr eller senare. Och hennes lilla vita golf. Att se henne kliva i och ur den var en fröjd för ögat, bilfan tippade nästan när hon satte sig och svajade tillbaka när hon reste sig. Det var fint. Varje tisdagförmiddag och torsdageftermiddag hade vi lektioner i salar på rätt sida skolan, i helt rätt tid för hennes ankommande och avfärd. Det var enda gången vi had en sammansvetsad klass. När vi mer eller mindre diskret allihopa tryckte våra näsor mot fönstret. kikade, sneglade eller glodde ut för att se Inger och brast ut i symkroniserade gapflabb. Varje vecka, hela året. Jag undrar om det var med flit vi slutade ha lektioner där i nian.)
Hon skrev iallafall "målmedveten och begåvad" i mitt omdöme.
Det tog mig en halv kväll att fundera ut vad i helvete som fått henne att skriva något så översvallande vänligt.
Till slut kom jag på det.
Hon hade helt enkelt ingen aning om vem jag var.
Kärringjäveln vägrade nämligen uppdatera sina klasslistor en endaste gång. Så varje vecka efter mitt klassbyte ropade hon upp alla och frågade om hon missat någon, jag fick varje vecka pipa till och upplysa henne om att jag existerade, varje vecka muttrade hon irriterat på sitt troll-liknande otäcka sätt och krafsade ner mitt namn i marginalen, för att se till att uppdatera listan till veckan därpå.
V A R J E V E C K A.
Dessutom var jag ett relativt snällt barn på hennes lektioner (i synnerhet i jämförelse med resten av 8c:1, herregud) så hon lade ytterst sällan märke till min närvaro.
Förmodligen ropade hon upp mig hela året i 8D istället, och blev sen jätteförvirrad när det dök upp en Frida Henriksson i 8c1 när hon skulle föra in närvaron och noterade mig som närvarande jämt.
Likadant när omdömena skulle skrivas antar jag. För att inte stöta sig med mig om jag råkade vara en naturbegåvning skrev hon "målmedveten och begåvad" för att liksom gardera sig.
Det grämer mig lite, jag hade med största sannolikhet inte behövt infinna mig på en enda bildlektion, och jag hade fortfarande varit "målmedveten och begåvad.". Tänk vad många timmar i mitt liv jag slösat bort i Draknästet. Fan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)