Vi har tappat varandra lite när det gäller det här med att ta sig upp på morgnarna.
Kroppen vaknar klockan tio i sex och säger "dags att mata bäbis!" "Nej", svarar Jag och vänder mig om, "den går i hagen och kan dia, vi kan göra det när vi har fodrat sen"
Tio i sju när Jag säger vakna är det enda jag får till svar en stendöd Kropp som undrar vad det är för utvecklingsstörd cp-tid att gå upp och somnar om helt utan mitt godkännande.
Fem i halv 8 harklar sig Kroppen försynt, petar Jag harmset på axeln och säger försiktigt "Du... Vi borde gå upp nu, vi börjar få ganska bråttom..."
Jag måste komma på hur vi ska komma i fas igen, det här är inte hållbart. Parterapi?
 |
| Ett annat par som mått bra av lite terapi! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar