Det här är väl lite av en fortsättning på mitt senaste inlägg.
Jag känner att jag behöver klargöra ett par saker.
Jag tror mig på intet sätt stå över någon form av utseendefixering.
För det gör jag verkligen inte, att tro att man gör det känns väldigt naivt och blåögt.
För helvete, jag sminkar mig ju, rakar mina ben, plockar mina ögonbryn, färgar mitt hår tatuerar mig, köper kläder och älskar skor. Bland annat.
Bäst av allt är ju fortfarande att jag blir arg på fula människors existens.
Det begriper väl alla människor att jag inte föredrar att gå i trettoncentimetersklackar när jag är ute för att de är så hiiimla sköna?! Det är för att de gör mig snyggare, punkt.
Dessutom klagar jag ofta över mina groteska framtänder, blekfeta mage, min behåring, breda revben och avsaknad av midja.
Men ärligt talat.
Om en god fe skulle komma rännande, köra upp sina uppblåsta tuttar i mitt nylle, fyra av ett hårt blekt leende bakom svullna läppar, vifta med trollspöt och kvittra
Men kära älskling, det ordnar vi!
Skulle jag göra det då?
Aldrig i helvete.
Jag behöver inte filas till, passas in och måttbeställas.
Jag vägrar köpa lögnen att det skulle göra mig till en lyckligare människa.
Dessutom skulle jag sakna att ha någonting att gnälla på....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar