Det finns få saker i den här världen som jag älskar mer än böcker, det har jag ju berättat om förut.
Men samtidigt påstår jag mig vara en människa som älskar livet.
Är det bara jag eller osar det lite dubbelmoral?
Det jag älskar mest med att leva är att leva någon annans liv? Ett uppdiktat liv.
Jag är ibland lite rädd för att bli så uppfylld av andras upplevelser att jag glömmer bort att göra egna.

Vem är du, vem är jag? Levande charader.

Samtidigt som jag plöjer genom andras historier kämpar jag för att skriva min egen. Jag diktar upp mitt eget liv, för att någon annan ska kunna leva genom mig.

Jag vill vara originell. Värd att läsa om. Speciell, minnesvärd. Jag vill sätta spår hos människor.
Jag vill få er att skratta. Är ni för torra för att skratta för er själva vill jag iallafall få er att fnysa roat, dra på ena mungipan eller lyfta ena ögonbrynet. Väcka någon form av reaktion i era tröga skallar.
Jag vet att jag kan.

Men istället är jag dyster och deprimerande.
Jag är inte riktigt i form känner jag. Ha lite tålamod med mig bara, det går över.
Tittar jag bakåt har jag inte skrivit ett riktigt bra inlägg sedan det om morgnar.
Jag hade tröttnat på mig om jag var ni.
Herregud, det var längesen jag hade en så här urusel period.