Call your girlfriend!

Störd helg, fin helg, full helg, vinhelg, bolshelg.

Vad osäker jag blev nu, vad konstigt ordet helg ser ut när man skriver det.

De flesta antar jag känner till min filosofi om idéer och deras genomförande.
I lördags fick jag förslag om en idé som aldrig ens borde fötts.
Andras pojkvänner är en väldigt tunn is att beträda.
Och av alla pojkvänner på jorden så var det tvunget att vara den!
Hej och hå, jag får svindel av bara tanken på vilket högt pris som suttit på mitt huvud om jag faktiskt gjort något!


"... Låt aldrig någon säga något annat!

Grön Bölls, Loka citron och limejuice, intages bäst på  badrumsgolvet.

Hahahah jag dör lite inombords. En sån jävla drama queen!

Det är också första gången på flera år jag intre vet om en flaska färg räckte. ÅNGESSSSSSSST

Ordinary story

Herregud hjärtan, jag har så mycket bäbisbilder att ni har ingen aning. Men hur söta är de inte?!

På tal om det här med groteska framtänder liksom! Haha.
Ni måste ju erkänna att jag börjar bli bättre på det här med egobildandet, jag är ju för jävla söt.
Det här är nog det närmsta min egen naturliga hårfärg jag varit på många många år, det är inte färgat sen januari och då tonades det.
Undrar varför jag alltid färgar över det, jag ser ju ut som en skabbräv.
Nu är det iallafall adjöss med fulhuvudet, puss!

I never claimed to be a saint

(Japp. Snuff.)

Det här är väl lite av en fortsättning på mitt senaste inlägg.

Jag känner att jag behöver klargöra ett par saker.
Jag tror mig på intet sätt stå över någon form av utseendefixering.
För det gör jag verkligen inte, att tro att man gör det känns väldigt naivt och blåögt.
För helvete, jag sminkar mig ju, rakar mina ben, plockar mina ögonbryn, färgar mitt hår tatuerar mig, köper kläder och älskar skor. Bland annat.
Bäst av allt är ju fortfarande att jag blir arg på fula människors existens.
Det begriper väl alla människor att jag inte föredrar att gå i trettoncentimetersklackar när jag är ute för att de är så hiiimla sköna?! Det är för att de gör mig snyggare, punkt.
Dessutom klagar jag ofta över mina groteska framtänder, blekfeta mage, min behåring, breda revben och avsaknad av midja.
Men ärligt talat.
Om en god fe skulle komma rännande, köra upp sina uppblåsta tuttar i mitt nylle, fyra av ett hårt blekt leende bakom svullna läppar, vifta med trollspöt och kvittra
Men kära älskling, det ordnar vi!
Skulle jag göra det då?
Aldrig i helvete.
Jag behöver inte filas till, passas in och måttbeställas.
Jag vägrar köpa lögnen att det skulle göra mig till en lyckligare människa.
Dessutom skulle jag sakna att ha någonting att gnälla på....

Plastic fantastic

Tror ni det är nåt särskilt de vill säga mig hjärtan?
På riktigt. Två av fyra förespråkar någon form av "finjustering".

Nej jag vill inte se ut som en barbiedocka och nej, jag vill inte blåsa upp mina läppar ännu mer, då skulle de sprängas.

Med tanke på vad vi (främst kvinnor skulle jag vilja påstå och jag vill inte höra nåt tjafs om hur synd det är om karlar och deras ideal) tvångsmatas med för syn på oss själva och våra kroppar, är det konstigt att brudar lider av dåligt självförtroende, att ungar som knappt fyllt tio vill banta och att så många skadar sig själva på ett eller annat sätt.
Vi fostras inte längre till tänkande individer, nu mer än någonsin ska man passas in i mallar.
Media talar inte om för oss att det är möjligt att förbättra våra utseenden.
De talar om att du SKA vilja förbättra ditt utseende.
De hånar oss med självkänsla.

Save your breath I will not care.

Jag renrakar ju inte ens fittan för fan.

So save your breath, I will not care

Efter alla kvällar av oavbrutet lyssnande på flummiga idiotlåtar och popfjoll har turen ikväll kommit till Slipknot's Snuff.
Den har spräckt någon form av bubbla, den får mig att känna mig liten.
Både ung och liten.
Det skulle inte göra nåt med lite sällskap idag.

Jag skyller det konstiga kvällshumöret och ensamhetskänslan på att jag fryser. För det gör jag, herre jösses.
Tre timmar i ridhuset och barnmatningar i storm är inte bra för mig.

Nu ska jag diska, hej då.

A Stranger To Kindness

Min Kropp och Jag lider just nu av lite... Kommunikationssvårigheter.
Vi har tappat varandra lite när det gäller det här med att ta sig upp på morgnarna.
Kroppen vaknar klockan tio i sex och säger "dags att mata bäbis!" "Nej", svarar Jag och vänder mig om, "den går i hagen och kan dia, vi kan göra det när vi har fodrat sen"
Tio i sju när Jag säger vakna är det enda jag får till svar en stendöd Kropp som undrar vad det är för utvecklingsstörd cp-tid att gå upp och somnar om helt utan mitt godkännande.
Fem i halv 8 harklar sig Kroppen försynt, petar Jag harmset på axeln och säger försiktigt "Du... Vi borde gå upp nu, vi börjar få ganska bråttom..."


Jag måste komma på hur vi ska komma i fas igen, det här är inte hållbart. Parterapi?

Ett annat par som mått bra av lite terapi!