Love is all you need to know and all you need to know is love

Jag skulle, på riktigt, kunna svära inför den gode guden självt att jag har den finaste hästen i universum. Han har nu hoppat en meter två gånger på en vecka och har hoppat sin första "bana" idag. Jag är mycket mycket stolt.

Vi har också världens sötaste grisar.

I wanna love you like I've never been hurt before.

Robyn är tjejen hela dan.

Jag och Dan har nästan kommit över sorgen efter MTV.
Vi har nämligen hittat TV11.
Det är awesome.
Dagens fynd är en dokumentär om en brud som fått ansiktet uppätet av en iller som kröp ner i hennes säng när hon var två år gammal. Hon är inte fager.
Med är också en transsexuell, ett miffo, en tjej med antenner och en annan med kluven tunga (vilket får mig att minnas målet i mitt liv), men ingen var lika häftig som illertjejen. Nu ska vi laga mat för att återgå tittandet när det börjar ett nytt avsnitt om ett par timmar.

Är det inte verklighet, så drömmer jag.

Jag och Märta pratade litegrann om det här med barnafödande häromdagen.
Vad det är för idioter som väljer att föda barn utan bedövning
De "riktiga kvinnorna". De som finner stolthet i att känna varför du svettas som en gris, bajsar på dig och ylar som en varg.
Idag fick jag skav av trosorna i ljumskarna när jag red. Då slog det mig att jag är nog lite likadan som dem.
Jag känner mig lite som en "riktig kvinna": När det känns som om skinnet är avgnagt in till benen i ljumskar ller röv och man vet att det kommer bränna som självaste skärselden när man ställer sig i en dusch känner jag mig stolt. Det känns som om jag gjort något bra, att jag varit tapper och ambitiös. För att rida med skavsår i ljumskarna är inte speciellt behagligt. Typ som att föda barn skulle jag tro. Eller?

Men jag står först i kön att erkänna att jag kommer aldrig bli "tillräckligt med kvinna" för att föda barn utan bedövning. Ska det någon gång (hemska tanke) klämmas ut en unge mellan mina ben ska jag vara bedövad till tänderna och så bortkollrad att jag knappt vet vad jag heter.
Så var det sagt.

And I get by on this naivete of youth

Jag fick just mitt livs chock, i form av ett FB-mail.
Råttan Dim frågade hur det går i snön.
Råttan Dim visar sig vara Johannes Dimming.
Johannes Dimming är min biologiska far.
I am your father, Luke.

For each and all a chrome disguise

Jag ägnade mig åt en lite lustig sak när jag besökte skogarna första gången sen jag flyttat hit, jag läste igenom alla omdömen från högstadiet i mitt sökande efter slutbetygen från gymnasiet.
Det roligaste att läsa var förändringarna från början av åttan (när jag precis bytt klass) till slutet av nian.

Jag var faktiskt älskad där ett tag. Jag läste värmande ord som "ambitiös", "noggrann", "aktiv" och "uppmärksam". Det gick över.
För varje termin som gick lät de mer och mer desperata, jag gick från ambitiös och noggrann till flamsig och slarvig, uppmärksam till pratig.
Några ord som var förvånansvärt ständigt återkommande var "Frida och Kim skulle kanske dela på sig", "Kim och Frida har för vana att prata bort lektionstid..." (På matten inkluderades naturligtvis även Märta i snackligan). Bermudatriangeln.
( Detta fenomen har på något mystiskt sätt följt mig ända upp i gymnasietiden, jag minns hur jag läste Elisabeths kommentar "Jag överdriver inte om jag säger att du pratar bort 1/3 av lektionstiden" och jag lyser upp och utbrister "Bara 1/3?! Då måste vi ha bättrat oss iår!)

Men åter till barndomen.
Det mest fantastiska av alla omdömen var iallafall från bilden, andra terminen i 8an.
Ni som någon gång sett mig försöka rita någonting vet förmodligen hur totalt handikappad jag är vad gällande skapande.
Jag har aldrig kunnat rita, jag har aldrig ens tyckt att det varit roligt bara på grund av att jag är så fruktansvärt värdelös.
(I nian bytte vi bildlärare. Halva mitt sista utvecklingssamtal med Trögis (älskade älskade Trögis) gick ut på att smida planer för hur jag skulle klara av att rädda mitt skinn utan att sänka mitt ofärtjänta VG i bild. Han kom själv på resultatet. "Men hon gillar väl din mask, eller hur? Låt den ta tid då. Dra ut på det så länge du möjligtvis bara orkar, så du inte behöver göra något mer, så du inte visar att du inte är bra. Det funkade ska tilläggas.)
Iallafall. Åttan. Inger ( den elaka Draken, Fettot, monstret i bildsalen, den högröda, uppsvällda paddan, som inte ens orkade gå över halva bildsalen utan att nästan dö i multipla hjärtinfarkter. Jag har utan tvekan ALDRIG sett en så fet människa på riktigt, vare sig förr eller senare. Och hennes lilla vita golf. Att se henne kliva i och ur den var en fröjd för ögat, bilfan tippade nästan när hon satte sig och svajade tillbaka när hon reste sig. Det var fint. Varje tisdagförmiddag och torsdageftermiddag hade vi lektioner i salar på rätt sida skolan, i helt rätt tid för hennes ankommande och avfärd. Det var enda gången vi had en sammansvetsad klass. När vi mer eller mindre diskret allihopa tryckte våra näsor mot fönstret. kikade, sneglade eller glodde ut för att se Inger och brast ut i symkroniserade gapflabb. Varje vecka,  hela året. Jag undrar om det var med flit vi slutade ha lektioner där i nian.)
Hon skrev iallafall "målmedveten och begåvad" i mitt omdöme.
Det tog mig en halv kväll att fundera ut vad i helvete som fått henne att skriva något så översvallande vänligt.
Till slut kom jag på det.
Hon hade helt enkelt ingen aning om vem jag var.
Kärringjäveln vägrade nämligen uppdatera sina klasslistor en endaste gång. Så varje vecka efter mitt klassbyte ropade hon upp alla och frågade om hon missat någon, jag fick varje vecka pipa till och upplysa henne om att jag existerade, varje vecka muttrade hon irriterat på sitt troll-liknande otäcka sätt och krafsade ner mitt namn i marginalen, för att se till att uppdatera listan till veckan därpå.
V A R J E   V  E C K A.
Dessutom var jag ett relativt snällt barn på hennes lektioner (i synnerhet i jämförelse med resten av 8c:1, herregud) så hon lade ytterst sällan märke till min närvaro.

Förmodligen ropade hon upp mig hela året i 8D istället, och blev sen jätteförvirrad när det dök upp en Frida Henriksson i 8c1 när hon skulle föra in närvaron och noterade mig som närvarande jämt.
Likadant när omdömena skulle skrivas antar jag. För att inte stöta sig med mig om jag råkade vara en naturbegåvning skrev hon "målmedveten och begåvad" för att liksom gardera sig.


Det grämer mig lite, jag hade med största sannolikhet inte behövt infinna mig på en enda bildlektion, och jag hade fortfarande varit "målmedveten och begåvad.". Tänk vad många timmar i mitt liv jag slösat bort i Draknästet. Fan.

Your room is on fire.

God morgon, plåtstallet har brunnit ner och åtta hästar är döda.
Typ så. Fast i sex minuter.

Det är borta.

I'm a hustler baby

Jag kan verkligen bli galen på folk som pratar om vad mysigt och fint det är med vintern.

De som tar "härliga promenader" och "njuter av kylan som biter i kinderna".

Prova att jobba i minus tjugofem grader och blåst på slätten i tio timmar så får vi se hur jävla fantastiskt det är sen.

Ta eran vinter och kör upp nånstans.
Såhär ser nämligen sanningen ut.