Jag och Märta pratade litegrann om det här med barnafödande häromdagen.
Vad det är för idioter som väljer att föda barn utan bedövning
De "riktiga kvinnorna". De som finner stolthet i att känna varför du svettas som en gris, bajsar på dig och ylar som en varg.
Idag fick jag skav av trosorna i ljumskarna när jag red. Då slog det mig att jag är nog lite likadan som dem.
Jag känner mig lite som en "riktig kvinna": När det känns som om skinnet är avgnagt in till benen i ljumskar ller röv och man vet att det kommer bränna som självaste skärselden när man ställer sig i en dusch känner jag mig stolt. Det känns som om jag gjort något bra, att jag varit tapper och ambitiös. För att rida med skavsår i ljumskarna är inte speciellt behagligt. Typ som att föda barn skulle jag tro. Eller?
Men jag står först i kön att erkänna att jag kommer aldrig bli "tillräckligt med kvinna" för att föda barn utan bedövning. Ska det någon gång (hemska tanke) klämmas ut en unge mellan mina ben ska jag vara bedövad till tänderna och så bortkollrad att jag knappt vet vad jag heter.
Så var det sagt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar