Här dansas det inte alls. Här packas det.
Eller nej fan, det gör inte ens det.
Det här med dygnsrytm är något jag tappat totalt den här sommaren, den började bli lite skev även när jag jobbade, och nu när jag är ledig har det totalt spårat ur.
Som bevis på det talade just spåkulan om för mig att jag inte ska gå och lägga mig senare än 23, för jag är alldeles för seg på morgonen. No shit Sherlock?
Jag undrar hur många gånger de senaste veckorna jag och mamma har gått om varandra med bara några minuters marginal på morgnarna.
Jag undrar hur många gånger jag ens sovit hemma de senaste veckorna.
Igår hade jag planerat att göra en massa tråkiga, nödvändiga grejer, det gick inte så bra. Jag kom upp vid tvåtiden (kom i säng halv sex, så det var okej ändå) och var en zombie hela dagen. Jag lyckades ta mig ut till stallet, men orkade inte rida. Jag tog mig faktiskt till Ö&B också, för att införskaffa mig flyttkartonger och lite annan bråte.
Jag packade faktiskt tre handdukar när jag tänker efter.
Men lördag känns fortfarande så vansinnigt avlägset, samtidigt som det nästan knackar mig på axeln nu.
Jag börjar tillochmed bli lite Karlskogasentimental, jag förstår nu att det trots allt finns saker och människor som jag kommer sakna. Ögonblicken då jag inser att det här är det sista jag ser av platser och välbekanta ansikten på länge.
Som när jag och Nuls satt utanför hans lägenhet i söndags, eller när jag stod i Youcefs hall i onsdags (torsdags morse) och sa hejdå till honom, Johan och Karro. Tillochmed en sån liten sak som att jag inte kommer ha nån att trakassera på helgnätterna (hähä) känns konstigt. Det knyter sig faktiskt lite i magen.
Men det spelar ingen roll. Jag kommer träffa dem och er andra igen.
Den här lilla obehagsfågeln som fladdrar väger ingenting mot lyckan av att jag är på väg, att jag ska komma ur det här lagret hud som blivit alldeles för trångt.
Det har blivit dags att växa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar