Anna gav mig chocken på jobbet idag. En sådan våldsam chock att jag ångrade att jag inte skrivit nåt testamente eller sista vilja.
Jag skulle hoppa Tessla, den största mongobitchen till pissmärr jag träffat.
Jag var helt förstörd, och det blev inte bättre när satkärringen inte ens skulle komma in från hagen. Det tog jag som ett tecken från Han Där Uppe att det var en dålig idé. När jag väl fått in kräket kastade jag mig över Stellan och ylade om hur fan man bar sig åt för att hoppa en häst som springer mer baklänges än framlänges.
Han lyckades lugna mig, ett ögonblick. Sen såg jag mitt liv passera framför mina ögon när jag skulle ut med henne i ridhuset.
Men jag överlevde. Hon hoppade som en klocka, det stora problemet var att få henne att röra sig framåt, och göra det genom en hel sväng. Jag lyckades åka på en rejäl smäll i huvudet när hon la en av sina berömda tvärnitar och kastade sig bakåt.
Så nu i efterhand känner jag mig lite som Lina i Linas kvällsbok, när hon upplyser gud om att det där med kyrkan och alla böner, det är ju sånt man säger när man är desperat. För desperat var jag, och skräckslagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar