Äter saltpastiller. (Har ätit halva burken sen förra helgen, aja baja)
Högg in på lakritspiporna innan jag satte mig på bussen tillbaka till Karlstad. Nostalgismaken fyllde min mun och det var ljuvligt. Jag tyckte jag förtjänade dem eftersom jag körde så fruktansvärt dåligt förut, Birger undrade vad det var för fel på mig, jag klarade ingenting!
Sen fick jag träffa min Björn en stund. En alldeles för kort stund.
När mamma hade skjutsat mig till bussen i Ekeby kom hon på att jag kanske inte skulle komma över snödrivan?
Jojomänsan sa jag, det är ju tillochmed en stig där.
Det var det inte, det hade varit en gång för en meter snö sen, så det var inget mer än en nedbuktning i snön.
Så jag stapplade igenom, ramlade nästan och hade snö upp till ljumskarna och i hela skorna. Tack.
Sen kom jag iallafall på bussen, där jag klappade huvudet rätt i backspegeln vid bakdörren, hårt nog för att få en antydan till en bula.
Det som räddade min dag var (förutom Björnen) Peter Pettigrew kopian och min man, kärleken i mitt liv, pitbull hanen på busstationen i Karlstad. Han ville följa med mig hem, och jag ville ta med honom hem.
Nej. Dö och invänta fredagen blire.
Party och fulvodka blire.
Steck Bratwurst in dein Sauerkraut
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar