Skilsmässa

Varje dag är en liten dag, ett ynka stapplande steg mot våren. I slutet av förra veckan var himlen knallrosa och fåglarna kvittrade. Då kändde man ett litet hopp om livet. Sen började det naturligtvis snöa igen, men det hör inte till saken.
Det är väldigt blandade känslor angående den här våren. Hur ska jag hinna med allt som händer i skolan? Hur ska jag ha råd med allt som händer? Kommer jag iväg till Eskilstuna? Får jag med mig Pappa Björn till Eskilstuna?
Men nästan värst av allt är, klarar jag att skiljas ifrån Märta? Jag har redan nu separationsångest som får lungorna att krympa till russin, och det blir värre för var dag som går. För samtidigt som vi förväntansfullt räknar ner dagarna till studenten och Grekland räknar jag också i mitt stilla sinne ner dagarna till den sista sommaren med min själsfrände och medbrottsling.
Vem vem vem ska jag nu ha i alla väder? Vem ska skicka mig upp mitt i natten för att hämt raggisar, vem ska blänga argt på mig i sömnen, vara tjock med mig, snacka skit med mig, skratta ondskefullt åt varenda varelse i världen, vem ska förstå min dåliga humor och vem ska hamna i alla sjuka situationer på grund av konstiga infall eller bara slumpmässiga klantigheter med mig när vi flyttar åt varsitt håll?

Att det är den sista tiden på Lillerud, i Karlskoga och i barndomen kan jag leva med. Men sista tiden med Märta. Det är för stort. Hon är ju jag.