Slappdag nummer två. Har gjort precis samma sak som igår, det vill säga absolut minsta möjliga. Förutom Skutt då förstås, och pulkaåkning i Nobelbacken med björnen, Märta och Dan.
Vi klämde ihop oss i golfen, tillsammans med en pulka, en värdelös presenning och världens bästa idé, en gummibåt. Den gick som fan! Men var totalt okontrollerbar, så min och Märtas provåkning hamnade i skogen och jag och pojkarna hamnade i ett träd.
Men sistaåket slog nog alla rekord, vi skulle ner till bilen och riskerade våra liv genom att ta den branta backen ner, Dan skulle få ner pulkan och vi andra skulle åka i båten. Vi packar ner oss och kastar oss djärvt nerför, vi kom inte alls en lång bit förrän Märta ska försöka bromsa och styra oss på rätt kurs igen, hamnar med foten på en knöl, skjuts ur båten och lämnade mig och Robin till vårt öde.
Där backen planar ut finns det en buske. En enda jävla buske i hela backen. Den stod ivägen. Vi snurrade runt runt och åkte baklänges ner mot sagda buske och väntade på att dö. Man hör en smäll, jag känner hur jag lättar och flyger iväg över trädtopparna (okej, nu överdrev jag litegrann, men jag susade iallafall iväg en bit) och landar lagom graciöst i snön, hör Robins röst och ser en mörk massa komma emot mig innan den landar över mig. En sån gentleman, inte dämpade han mitt fall, utan kom först efteråt! Strax bakom oss kom Dan som plockat upp Märta på vägen och kraschar precis brevid oss.
Så båten är ett minne blott, men den gav oss fina minnen! Det måste göras om.