För det blir inge raj-raj, när lampa ä släckt

Anna gav mig chocken på jobbet idag. En sådan våldsam chock att jag ångrade att jag inte skrivit nåt testamente eller sista vilja.
Jag skulle hoppa Tessla, den största mongobitchen till pissmärr jag träffat.
Jag var helt förstörd, och det blev inte bättre när satkärringen inte ens skulle komma in från hagen. Det tog jag som ett tecken från Han Där Uppe att det var en dålig idé. När jag väl fått in kräket kastade jag mig över Stellan och ylade om hur fan man bar sig åt för att hoppa en häst som springer mer baklänges än framlänges.
Han lyckades lugna mig, ett ögonblick. Sen såg jag mitt liv passera framför mina ögon när jag skulle ut med henne i ridhuset.
Men jag överlevde. Hon hoppade som en klocka, det stora problemet var att få henne att röra sig framåt, och göra det genom en hel sväng. Jag lyckades åka på en rejäl smäll i huvudet när hon la en av sina berömda tvärnitar och kastade sig bakåt.
Så nu i efterhand känner jag mig lite som Lina i Linas kvällsbok, när hon upplyser gud om att det där med kyrkan och alla böner, det är ju sånt man säger när man är desperat. För desperat var jag, och skräckslagen.

I'm not breaking down, I'm breaking out.

Last chance to lose control.

Mina älskade vänner ahde lagat mat när jag kom hem från jobbet vid nio ikväll. Stuvade makaroner och köttbullar kitlade dödsskönt i kistan.
Första dagen på jobbet blev en lång en, för jag åkte med till Motala för en liten pay&jump tävling, där Leif, Amanda och Morgan var med med blandade resultat.
Jag fick rida två hästar idag, en treåring som säkert kan bli trevlig om hon får lite spring i benen, och en riktig satkärring, en fyraåring som bara stod och stod, när hon inte sprang baklänges det vill säga.
Jag har också jagat ston, fölungar, åkt slaktbil, betäckt ston (en sprack, som fan, ew) och hundra andra saker. Jag är trött.
Imorgon måste jag städa och få iordning som fan, för på onsdag kommer det en hel drös med nördar som Dan ska laga mat åt. Hur fan ska vi få plats 14 pers här? Toastolar och badkar är lösningen har jag hört.
Sen kommer bilder på lägenheten, jag lovar.

Always the summers are slipping away

Find me a way for making it stay.

Om jag kunde stanna tiden nu vore jag lyckligaste tjejen i världen. Och så var jag redan det.
Jag sitter just nu i våran lägenhet i Skäggetorp och lyssnar på ljudet av tåg utanför.
Lägenheten är ju en jävla röra, men det blir nog bra. Badrummet och köket har vi ju fått relativt bra ordning på, men sen.. Hua.
Det har iallafall kommit upp lampor i (halal)hallen och vardagsrummet nu.
På onsdag ska vi ju tydligen få främmat, elva stycken dessutom, som Dan ska laga middag åt. Så det är bara att jobba på, det vore ju trevligt om det kunde vara någotsånär städat då.
Imorgon är första dagen på jobbet, det pirrar lite i magen.

Look I'm as high as the sun

Nu är jag så gott som färdigpackad. Lite kläder kvar som hänger på tork bara. Och stallgrejer.

Idag har varit så sjukt jäktigt, det har varit jobbcoacher (jag och Mari är SÅ seriösa) , arbetsförmedlingen, vårdcentralen, Jysk, Life, Willys, 3säljare, otaliga telefonsamtal och lite nöjesärenden (som resulterade i ett par nya skor och en byxförälskelse). Dessutom har jag hämtat den förlorade cykelnyckeln hos Göran, köpt en ny cykel, varit i stallet och tillochmed ätit. Och packat. Vid niotiden blev jag tvungen att kasta mig iväg till Coop, eftersom det plötsligt rådde akut brist på flyttkartonger i det här huset.

Nu är klockan 00.59 och jag ska sova. Ensam dessvärre, men shit happens som de säger.

Varför upplyste ingen mig om att det är såhär jävligt att flytta? Hade jag vetat det hade jag bott hemma för alltid.

<><>

<>

<><>

GrisRummet. Mitt alldeles egna.

Förrädare förenen er, här dansar vi i smuts.

Här dansas det inte alls. Här packas det.
Eller nej fan, det gör inte ens det.
Det här med dygnsrytm är något jag tappat totalt den här sommaren, den började bli lite skev även när jag jobbade, och nu när jag är ledig har det totalt spårat ur.
Som bevis på det talade just spåkulan om för mig att jag inte ska gå och lägga mig senare än 23, för jag är alldeles för seg på morgonen. No shit Sherlock?
Jag undrar hur många gånger de senaste veckorna jag och mamma har gått om varandra med bara några minuters marginal på morgnarna.
Jag undrar hur många gånger jag ens sovit hemma de senaste veckorna.

Igår hade jag planerat att göra en massa tråkiga, nödvändiga grejer, det gick inte så bra. Jag kom upp vid tvåtiden (kom i säng halv sex, så det var okej ändå) och var en zombie hela dagen. Jag lyckades ta mig ut till stallet, men orkade inte rida. Jag tog mig faktiskt till Ö&B också, för att införskaffa mig flyttkartonger och lite annan bråte.
Jag packade faktiskt tre handdukar när jag tänker efter.
Men lördag känns fortfarande så vansinnigt avlägset, samtidigt som det nästan knackar mig på axeln nu.

Jag börjar tillochmed bli lite Karlskogasentimental, jag förstår nu att det trots allt finns saker och människor som jag kommer sakna. Ögonblicken då jag inser att det här är det sista jag ser av platser och välbekanta ansikten på länge.
Som när jag och Nuls satt utanför hans lägenhet i söndags, eller när jag stod i Youcefs hall i onsdags (torsdags morse) och sa hejdå till honom, Johan och Karro. Tillochmed en sån liten sak som att jag inte kommer ha nån att trakassera på helgnätterna (hähä) känns konstigt. Det knyter sig faktiskt lite i magen.
Men det spelar ingen roll. Jag kommer träffa dem och er andra igen.
Den här lilla obehagsfågeln som fladdrar väger ingenting mot lyckan av att jag är på väg, att jag ska komma ur det här lagret hud som blivit alldeles för trångt.
Det har blivit dags att växa.

It was all too much for the alien

Imorgon åker jag till Segorp för att spana in det (förhoppningsvis) nya jobbet.
Jag fick bya bort onsdagspasset på Gråbo, för då ska vi åka och titta på en lägenhet.
I slummen.
I Skägget.
Bland invandrare, pundare och gamlingar.

Det blir nog bra.

Bara jag kommer härifrån blir allt bra.
Mitt enda problem blir att jag ska överleva på i princip ingenting i tre månader efter att jag skrivit in mig hos arbetsförmedlingen, det vill säga nittio dagar från och med på måndag.
Tur att jag har två fantastiska vänner med mig dit iallafall. Vem behöver mat när man har dem?

För att fira vår annalkande flytt ska vi på Statt imorgon kväll.
I left my head and my heart on the dancefloor.

Jag är ensam.
Det enda jag begär är en kanelbulle med kaffe eller snygg man.
Fast helst det första.

Kan man annat än att älska nattensmess.se?

Jag ska faktiskt ha en hemmakväll ikväll. Den första fredagen sen studenthelgen (jag var sjuk, okej?) som jag är nykter tror jag.

Jag klagar inte, det är rätt mysigt. Kräftor står ju på menyn.