Grattis, helgen är slut. Fan vad skönt, har inte fått vara i skolan på alltför länge nu.

Jävla snö. Jävla jävla snö. Jag känner mig lite enformig som gnälle på snön, halva mänskligheten gör det ju åt mig, men ändå. Man kan inte klaga för mycket. Snö på vintern i all ära, men det här?! Nej tack.
Jag hoppas på en bra vecka. Inga prov för första gången på jag vet inte hur länge, så jag tänkte ta tag i försenade arbeten på allvar nu. Det här har jag iofs sagt några gånger, men nu är det perfekta tillfället.
Och på Torsdag kommer Robin, och kanske Anders om han kunde byta schema. Då blir det bio, förhoppningsvis Valkyria. Mysigt. ^^
Det känns som om jag har varit lite arg på sistone, men det är bara mycket nu. Jag försöker hantera saker, lyckas jag inte blir jag lite... Grinig^^

Robin<3:$

Vilken jävla kväll.

Åkte in till Karlskoga för att tigga lite piller av farbror doktorn, snön vräkte ner, hamnade hos en läkare som knappt kunde prata svenska och höll på att får göra mitt tredje klamydiatest sen november. Nej tack.

En timme senare sätter jag mig på bussen tillbaka igen, och tror jag att jag får en lugn kväll med tidig sömn? Nä, just det.
Är det inte kallvatten så är det ommöbleringar, är det inte ommöbleringar r det surdegar, är det inte det heller är det.. Mjölkkartonger. HELA rummet var överfullt med deras jävla kartonger. Jag ringer Märta (varför är det alltid jag som hittar sånt här?), får fetaste utskällningen och påbörjar projektet att tömma rummet.'
Märta komme rtillbaka, får ett raserianfall som blir värre av att jag skrattar åt spektaklet (vad ska man göra?) och börjar skrika, hoppa på kartongerna, ramlar, skriker mer, sparkar en sko i huvudet på Johanna, slår upp takplattorna, och kastar kartonger hysteriskt omkring sig.

Och inte nog med detta. Plötsligt går brandlarmet. Tack så jävla mycket för den. Det tjöt i säkert 20 minuter, och det var ett så vidrigt ljud. Fast det var inte vårt fel, tro det eller ej.

Nu är vårat rum iallafall tomt, tyst och jag ska bara duscha och sen sova. Kanske läsa lite i Jenny. Eller läsa om slutet på Den som vässar vargars tänder, det var en smula... Obegripligt.
Åh duscha<3 Det är en lyx jag inte unnat mig sen... Djur började leva på land ungefär.

Jag kan få bli hel igen. Det finns en liten chans att jag ska få tillbaka det jag saknat så fruktansvärt det senaste året. Eller ja, få ett substitut för det iallafall. För tillbaka Mirran får jag aldrig.
Högbergs vill inte ha Fölis längre. Wicki växte ju ur henne för länge sen, så mamma pratade med Christina idag, och vill hon ha Fölis ska vi byta henne mot en fölunge som föds i sommar.
Det skulle rädda mitt liv.
Vilken underbar tanke.

Hundgårdar, takläggning, hippiebuss, väggar, målning, grannar... Det är så snacket snurrar 24/7 på det här bygget just nu.


Mäklaren ringde idag, och var inte alltför nöjd med det faktum att de bjuder 200 000 kr mindre än vad utgångspriset låg på. Men med tanke på vad man behöver fixa på det där stället lär de ju acceptera det. Och det har ju legat ute rätt länge, så vi borde snart ha det fixat och färdigt.

Plogvägen 9. Här ska det slängas upp en vägg, och det blir mitt, Annies och Actas nya rum.

Helgerna nuförtiden är meningslösa. De är alldeles för korta.
Imorgon är det söndag. Jösses.

When I grow up
I want to live near the sea
Crab claws and bottles of rum
That's what I'll have
Staring at a seashell
Waiting for it to embrace me

Tack som fan Arvika. Min sommar är räddad. Opeth kommer till skogen, och det kommer bli underbart. Jag lovar att jag kommer få något form utav anfall. Och går allt enligt planerna kommer jag att få se dem en gång förutom Arvika, mer exakt på Metaltown veckan innan^^
Min nyfikenhet väcktes också av ett visst annat bandsläpp, nämligen Fever Ray, när jag upptäckte att det var den kuklösa halvan i The Knife som stod bakom det. Och jag är kär.
Jag håller på att lyssna in mig, och låten "When I Grow Up" har redan rört vid mitt hjärta. Den är jävligt mysig.
Jag offrade gårdagens friluftsdag för att sitta inne och plugga fysik med Annie. Fast dagen började iallafall bra, om än lite väl tidigt, med en uteritt på 2 galna ponnyer som slutade i ett dike i skogen för min och Majsans del ;) Sen slog Lillerud Södra Viken i innebandy med 20-4, inte fel det heller, ett helt ok resultat!
Jag hoppas det var värt det.
Imorgon är det fredag. Då blir det att pallra sig till 12an för att se Enemy spela. Ska bli riktigt kul, skäms lite över att jag inte gjort det förrän nu.
Nu ska jag försöka bli lite kompis med matten, och kanske unna mig själv en liten stund med boken "Den som vässar vargars tänder" som jag läser i svenskan. Den är såhär härligt underlig med rätt skruvade huvudpersoner som jag älskar. Just ja, måste på bokrean också...

You've got cucumbers on your eyes
Too much time spent on nothing
Waiting for a moment to arise
The face in the ceiling
And arms too long
I'm waiting for him to catch me

Om du skulle få höra en låt till i ditt liv, och denna skulle få vara den sista. Sen skulle musik försvinna. Vilken låt skulle du välja?

Lyssnade på Mix Megapol på Arphus igår där de kläckte den funderingen, och det är onekligen en intressant tanke. En skrämmande och osannolik sådan, men är mina tankegångar nånsin något annat?
V ilken låt skulle man välja? Det första som dök upp i mitt huvud är Katatonia - My Twin. Men skulle jag vilja det? Funderar jag vidare kommer jag att tänka på en massa andra, Timo Räisänän - I'm Indian, Strapping Young Lad - Love?, In Flames - The Chosen Pessimist, Katatonia - July, Kent - Romeo återvänder Ensam, Windowpane, Carnival Of Rust, Marble House och så vidare och så vidare. Jag skulle kunna älta det i evigheter. För vill man faktiskt ha en seriös låt? Man vill inte ha nåt riktigt jävla udda, som The Worst Hangover ever, Nervmusik eller varför inte Strapping Young Lad - Satan's ice cream truck?
Ska man ta nånting man lyssnar på nu? Eller ska man vara sentimental och ta nåt man lyssnade på när man var liten? Typ Aqua - Dr Jones, eller Ozzy Osbourne, min första STORA musikkärlek?
Jag skulle nog aldrig kunna välja. Fast en låt skulle ju faktiskt ligga ganska nära till hands, Opeth - Ghost Of Perdition.

Jag är ett begåvat barn. Jag missade flyget hem från London. ( Som förresten var helt makalöst, dock jävligt skitit)
Så jag dumpade stackars Robin på flygplatsen, och kastade mig på första bästa plan till Oslo (!?) och slog mig ihop med Leo, en kille från Årjäng vi träffade på bussen till Stansted. Vi tillbringade kvällen i väntan på Robin med en flaska billigt rödvin han lagt vantarna på i taxfreen. Så sinnessjukt utvecklingstörd kväll. Fast lite kul vare.
"Vad fan hamnade du på för jävla cykelbana nu? En... Cykelbana!"

Och just det. Min återkomst till skolan bjöd på intresssanta fakta och en spännande möblering på rummet. Jag hoppas märta kommer uppskatta att sova på en omkullvält garderob och ha kläder hängande i sängen.