Första praktikdagen överlevd. Jag har mest hela dagen lagat en elevator, jag låtsades vara teknisk och en smula smart, jag lyckades och blev stolt. Vi matade också lite kor.
Jag gillar min APU-plats. Vi har just klivit ur jacuzzin, det var så skönt att jag nästan fick en spontanorgasm när vi låg där. Oskar sa att den var liten. Javisst, Emmiz och jag fick lätt plats tillsammans. Klockan är 22,41 och jag ska sova. Är löjligt varm, trött och allmänt lycklig över livet, snart är det sommar, som alltid ;)
En nackdel är dock att vi redan börjat sprida en lukt av ko i källaren. Om inte vi vill dö innan de här nio dagarna är slut så tror jag att vi måste göra av de där kläderna nånstans. Tvättstugan är en idé.

Mormor vill göra sig av med stugan. Robin och jag ska åka och titta på den nån dag när jag har kommit hem. Jag vet inte om jag vill ha den. Men jag vill inte göra mig av med den. NostalgiFraj skriker NEJ i hela själen på mig, jag är uppvuxen i det där rucklet ju. Och fatta vilka mysiga öl-och grillkvällar man kan ha där ute. Om nu folk känner att det är värt att ta sig ut till Ölme och en liten stuga utan vare sig rinnande vatten eller el det vill säga.
Jag kom att tänka på en sak. Redan för flera år sen konstaterade jag att gamla människor pratar inte om sina vänner. De pratar bara om sina döda vänner. Jag vill inte bli gammal.

Nu blev klockan plötsligt 22.58. Godnatt.

Mellan rummen finns rum som är större än rummen.
De ingår inte i värderingen, ty vi kan inte vistas där.
På gångstråken mellan parkeringsplatserna möter vi vår tillkommande.
Utan att märka när det händer.
Hinnorna som skiljer oss från vansinnet, fallet, monstren är så tunna.
Pappersväggar, bara..

John Ajvide Lindqvist är kärlek. Jag måste läsa Människohamn. Men först måste jag sova.
Första natten ensam på en vecka. Yes.

Torsdag. Nej jag får faktiskt ingen panik alls. Lovet är snart slut, sen är det en vecka i skolan innan praktiken, efter praktiken är det nästan sommarlov. Jag måste ju göra fysikprov. Och labrapporter, hitta på en lab i kemin för att bevisa att den allmänna gaslagen stämmer, få in arbeten och gärna hinna andas däremellan. Tack. Sen är det ett år kvar. Vad ska jag göra sen? Herregud, snart är jag en stor flicka, med krav på ansvarstagande och en plan för hur jag ska bli något. Hjälp mig. Jaja, först är det några sista dagar lov att se fram emot, Örebro med Märta imorgon, och ett par nätter till med sällskap. Mmm.
Soldag idag. Tillbringade förmiddagen på Robins altan, hur mysigt som helst.

Och till helgen blir det att fira Johan och det faktum att han blir 20. Gamla karln.


Jag börjar bli jävligt trött på att min dator tjatar om att mitt Windows inte är äkta.
Words are very unnecessary
They can only do harm. <3

Jag kom just på en sak. Depeche Mode är mycket bättre om man är kär. Yep.









Strangelove
Strange highs and strange lows
Strangelove
Thats how my love goes

Jag känner det. Jag känner irritationen ligga och pyra. Den ligger där, som den beska smaken av galla efter en rejäl jävla magsjuka. Man blir inte av med den, den etsar sig fast i smaklökarna, och i näsan.
Det är en SÅN dag. En folkskygg, asocial, arg dag. Jag orkar inte med människor, jag vill slita skallen av allihopa. Man vill inte riktigt vara i närheten av mig. Anledning? Finns ingen. Det bara är.
Vädret är fantastiskt.
Jag vill, för mitt eget och andras välbefinnande bara försvinna ett tag. Vara ensam nånstans, i solljuset och värmen, med min egen bitterhet och galenskap som sällskap. Låta den äta upp mig, girigt klösa, bita och riva upp djupa sår innan den lägger sig till ro igen. För det gör den. Och jag läker.
Jag är skör. Jag ligger precis på gränsen. Jag med mitt bitvis pinsamt häftiga temperament kan ju inte riktigt behärska mig. Jag irriterar mig på allt och smäller det nu smäller det ordentligt. Det kliar i fingrarna, pirrar i hela kroppen efter att få ge sig på någon, vem som helst, eller slå sönder något. Bara slå och slå och slå. Förstöra totalt, bryta sönder det till atomer.

Jag beter mig som ett as. Men jag kan inte hjälpa det, jag har inte självdisciplin nog att sätta en gräns för när jag har gått för långt. Men det går över.