Ugly girls beckon to me

Att skaka hand.

En grundläggande kunskap när det gäller att ta kontakt med andra människor.

Man sträcker ut sin högra hand, tar ett stadigt tag om den andra partens högerhand, för dem upp och ner, kör sin grej (det vanliga är väl att presentera sig, men man kan ju också vråla, rapa, klia sig i skrevet eller peta sig i näsan, vad fan vet jag) och släpper sedan.

Hur jävla svårt får det egentligen lov att vara?


Idag har jag återigen tvingats skaka hand med en död fisk.
Finns det ärligt talat något mer obehagligt?
Det är värre än både massage OCH frisörer, samtidigt!

När jag blir härskare över världen ska jag införa Handslag A som en kärnämneskurs i skolan!

Mina högtalare glappar, min internetanslutning fungerar 30 sekunder i taget, min glass är slut och telefonen ringer inte ens.




Mitt jävla liv är över.

Big in...

...Sydkorea?
15 sydkoreanska besökare på bloggen, den här veckan!
+ en från Förenade Arabemiraten.
Woho!

Kalle Baah - Ugly Girls

Plug it in, take it back, pull my head out

Idag var en konstig dag.
En konstig och jävligt jobbig dag.
Hela morgonen och förmiddagen gick åt till en häst som dog för oss iallafall.
Att se all den smärtan hos hästkraken och den sorgen hos ägarna, det är fruktansvärt.
Det värker i hjärtat bara jag tänker på det, jag vet ju hur det känns själv.
Och det gick så fort!

Därför tycker jag att det är okej med min så kallade middag.
Havregrynsgröt. potatisklyftor, ett ägg och glass. Yes box.

Men ikväll har jag varit lite produktiv.
Jag har varit i civilisationen och sett lite andra människor (därav kvällens glass)
Jag har lagat mat tills imorgon (därav potatisen)
Jag har tillochmed lyckats klura ut hur tvättmaskinen från yttre rymden fungerar. Tror jag. Hoppas jag.
Så det enda som är kvar ikväll är att tömma den, diska och sova.
Jag har sovmorgon till nio imorgon, wiho!

I'm not Jesus, I will not forgive

Det kunde ha blivit ett platt fall två meter ner för mig idag.
Som tur är väger min överfulla hjärna tillräckligt mycket för att hamna längst ner och dämpa fallet. Plytet rätt ner i snön. Jag är bara evigt tacksam över att den inte dolde en frusen hög med hästskit.
Fabio bockade av mig i eftermiddags.
Jag har nog aldrig suttit på en kusebuse som bockat SÅ mycket.
Slutsats; Han uppskattade att få galoppera i snön, men inte lika mycket att ållas tillbaka och ligga bakom Rut.

Jag följde våra spår tillbaka när jag fångat in kräket igen, jag är faktiskt imponerad över mig själv. Man ser att det blev ett antal språng innan den stora kratern som jag orsakade vid min graciösa landning. Det tog ju aldrig slut, jag hade ju inte ens en ynka liten chans!

Mitt huvud gör sig stillsamt och molande påmint om att det inte uppskattar att användas som krockkudde, så planen för kvällen är inget mer än att koka soppa (matlådor slut!), duscha och försöka få liv i tvättmaskinen från helvetet. Den ser ju helt fläng ut, jag vet inte i vilken ände jag ska börja!