I'm finished making sense.

Ska man någonsin dalta med och fjäska för mig, så är det nu. Jag är patetiskt ynklig.
Mitt huvud gör ont, mina armar (??) gör ont, mina ögon gör ont, min rygg gör ont... Ni fattar kanske.
Jag släpade mig iväg till stallet imorse, men gjorde bara en kort dag och åkte hem igen när Amanda dök upp vid lunch. Så jag har nu tittat på ett par avsnitt Californicaion med Dan och ska nu ta mig en tupplur, jag känner mig helt färdig.
Är det bara jag som får för mig en massa konstiga idéer när jag är sjuk?
Jag vaknade vid halv fem imorse och kände febersvetten rinna om mig, jag ville dö litegrann. Så jag släpade mig ur sängen, kröp till frysen och satte mig och åt glass innan jag kröp tillbaka och somnade om. Halv fem. Det kändes som en bra grej då.

Jag kan inte ha mått speciellt bra igårkväll heller.
Praktikanten smsade när jag stod i köket och diskade. Jag tog upp telefonen, läste och svarade.
Sen skulle jag börja diska igen. Plötsligt sätter jag ner handen för att plocka upp något uur diskvattnet och får upp telefonen. Den fungerande telefonen. Vad är oddsen för det? Jag har ingen aning om hur den hamnade där eller hur länge den låg där innan jag bestämde mig för att diska den.
Jag vet inte vad som var mest chockande, att hitta den där eller att den faktiskt fungerade.

Update, vaknade just från min 1,5 timme långa tupplur, alldeles nerdreglad och mysig!

You're losing your memory now.

Jag kom på en sak jag glömt!
Jag har glömt säga hej till de nitton japaner och nitton sydkoreaner som på nåt vänster hittat till min blogg.
What the ass liksom?

Dessutom när jag ändå är igång vill jag gärna säga hej till den människa som hittat hit genom att söka på "henriksson +skilsmässa" på Google.
Hoppas du hittade vad du sökte.

Mitt senaste Helgonkap förresten. (Jag slutar aldrig förvånas över hur många äckel det finns på Helgon.se)
Den här var 23 år, från Stockholm, såg ut som en fjolla, blond.
Han ville att jag skulle elchocka kuken på honom. Ja tack, med nöje älskling.

Har jag någon gång berättat att jag var förälskad i Andreas Kleerup när vi var på Das Boot förra året?
Jag tyckte att han var den vackraste mannen i världen. I cirka tre-fyra timmar, tills jag däckade i våran hytt (inte min och Kleerups alltså), med kläderna på och på överkastet. Värt liksom, jag hade lika gärna kunnat sova på min egen arm i korridoren utanför, så mycket fick jag tillfälle att uppskatta den stooora sängen. Jag fick iallafall ligga morgonen efter, så helt bortkastat var det ju inte, som tur var.

You think you're cooler than me.

Mitt liv är över.
Jag kommer inte in på Hannes Hervieus blogg. Det är ju en av dagens absolut finaste ögonblick.
Interna serverfel kan ju dö.

Jag mår som sju svåra år, tack Märta för den febern. Jag hoppas bara att jag klarar att ta mig ur sängen imorgon, för det är våran tur att ta morgonstallet och Amanda ska till farbror doktorn. Jag har ingen lust att skicka praktikanten att göra det ensam, även om hon är bra.
Den lätt bästa praktikanten vi har skådat.
Det är skönt att slippa vara StallHitler för omväxlings skull, att slippa jaga smitare och latarslen över hela gården.
Jag tror inte att jag har gett henne nån anledning att hata mig (än), men det finns det andra som gör bra, så älskad är jag ju inte, det vore ju synd och skam.

Jag tror att febern nu är straffet från gud fader för att jag syndar och är ute när jag jobbar.
Jag och Malin skulle ta några öl i fredags. Som hennes mor sa dagen efter "Det blev många och långa öl". Jag kom hem vid 4, åkte till jobbet 7. Jag mådde sådär den dagen, men höll ändå igång tappert må jag då säga, red mina två hästar och kunde nästan prata med folk.
Men det var det värt, för jösses vad roligt vi hade. Fler sånt. Nästa gång planeras studentfestande.
Mwaha.

Love is all you need to know and all you need to know is love

Jag skulle, på riktigt, kunna svära inför den gode guden självt att jag har den finaste hästen i universum. Han har nu hoppat en meter två gånger på en vecka och har hoppat sin första "bana" idag. Jag är mycket mycket stolt.

Vi har också världens sötaste grisar.

I wanna love you like I've never been hurt before.

Robyn är tjejen hela dan.

Jag och Dan har nästan kommit över sorgen efter MTV.
Vi har nämligen hittat TV11.
Det är awesome.
Dagens fynd är en dokumentär om en brud som fått ansiktet uppätet av en iller som kröp ner i hennes säng när hon var två år gammal. Hon är inte fager.
Med är också en transsexuell, ett miffo, en tjej med antenner och en annan med kluven tunga (vilket får mig att minnas målet i mitt liv), men ingen var lika häftig som illertjejen. Nu ska vi laga mat för att återgå tittandet när det börjar ett nytt avsnitt om ett par timmar.

Är det inte verklighet, så drömmer jag.

Jag och Märta pratade litegrann om det här med barnafödande häromdagen.
Vad det är för idioter som väljer att föda barn utan bedövning
De "riktiga kvinnorna". De som finner stolthet i att känna varför du svettas som en gris, bajsar på dig och ylar som en varg.
Idag fick jag skav av trosorna i ljumskarna när jag red. Då slog det mig att jag är nog lite likadan som dem.
Jag känner mig lite som en "riktig kvinna": När det känns som om skinnet är avgnagt in till benen i ljumskar ller röv och man vet att det kommer bränna som självaste skärselden när man ställer sig i en dusch känner jag mig stolt. Det känns som om jag gjort något bra, att jag varit tapper och ambitiös. För att rida med skavsår i ljumskarna är inte speciellt behagligt. Typ som att föda barn skulle jag tro. Eller?

Men jag står först i kön att erkänna att jag kommer aldrig bli "tillräckligt med kvinna" för att föda barn utan bedövning. Ska det någon gång (hemska tanke) klämmas ut en unge mellan mina ben ska jag vara bedövad till tänderna och så bortkollrad att jag knappt vet vad jag heter.
Så var det sagt.

And I get by on this naivete of youth

Jag fick just mitt livs chock, i form av ett FB-mail.
Råttan Dim frågade hur det går i snön.
Råttan Dim visar sig vara Johannes Dimming.
Johannes Dimming är min biologiska far.
I am your father, Luke.