Morgonen började strålande för både Björnen och mig, eller ja, mest för björnen faktiskt.
Jag vaknade okristligt tidigt efter mystiskt drömmande, såg solen kika in mellan gardinerna och bara myste tätt intill pappa Björn som sov så sött. En tanke svischade förbi i mitt huvud, "borde han inte vara uppe nu? Vad är klockan egentligen, det är ju så ljust?" Men det var tankar som aldrig riktigt fick fäste, så jag brydde mig inte om att vända på mig för att kolla klockan, eftersom jag inte ville väcka honom. Så där låg jag i min dvalliknande tillvaro tills telefonen plötsligt ringde, han kastar sig över mig och inser att han försovit sig, och att det är Tobias som ringer och undrar om han är på väg ut snart. Hähä.
Men somliga straffar gud på en gång, för en timme senare när jag har släpat ut mina väskor och ska låsa upp bilen är låset fruset. Och inte så lite heller, utan helt galet fruset. Jag mobiliserade mamma som trollade fram en plastpåse med varmvatten som jag höll mot låset. Det hjälpte inte. Inte heller hjälpte det med att elda på nyckeln, och vid det laget började jag bli helt galet sen, så paniken kom smygande. Vi gav oss på låset på passagerarsidan, men också det utan resultat.
Till slut fick vi iallafall upp bakluckan (som de som sett min bil vet´, den är inte stor) och jag fick åla in så långt jag fick plats (vilket var precis tillräckligt) och låsa upp dörrarna till baksätet, och klättra via baksätet fram. Sen fick Märta göra om samma konststycke när jag efter mycket om och med tagit míg dit, in genom bakdörrarna och åla fram.
Mern vi kom ut iallafall. När vi anlänt till skolan var låset tinat, så jag kunde veva ner fönstret och låsa upp bilen inifrån.
Jag väntar med spänning på vilka fler överraskningar den här dagen har att bjuda på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar