Jag känner det. Jag känner irritationen ligga och pyra. Den ligger där, som den beska smaken av galla efter en rejäl jävla magsjuka. Man blir inte av med den, den etsar sig fast i smaklökarna, och i näsan.
Det är en SÅN dag. En folkskygg, asocial, arg dag. Jag orkar inte med människor, jag vill slita skallen av allihopa. Man vill inte riktigt vara i närheten av mig. Anledning? Finns ingen. Det bara är.
Vädret är fantastiskt.
Jag vill, för mitt eget och andras välbefinnande bara försvinna ett tag. Vara ensam nånstans, i solljuset och värmen, med min egen bitterhet och galenskap som sällskap. Låta den äta upp mig, girigt klösa, bita och riva upp djupa sår innan den lägger sig till ro igen. För det gör den. Och jag läker.
Jag är skör. Jag ligger precis på gränsen. Jag med mitt bitvis pinsamt häftiga temperament kan ju inte riktigt behärska mig. Jag irriterar mig på allt och smäller det nu smäller det ordentligt. Det kliar i fingrarna, pirrar i hela kroppen efter att få ge sig på någon, vem som helst, eller slå sönder något. Bara slå och slå och slå. Förstöra totalt, bryta sönder det till atomer.

Jag beter mig som ett as. Men jag kan inte hjälpa det, jag har inte självdisciplin nog att sätta en gräns för när jag har gått för långt. Men det går över.