Märta och jag skrev hennes novell och här är resultatet:
Kära Elisabeth 14/11-1865
Du kan inte ana hur mycket mitt hjärta längtar efter att återse dig. Jag drömmer om dig nästan varje natt nu. Jag kan se dig med vårat barn och jag hoppas för gud skull att jag är hemma igen innan det är dags för födseln. Även om det inte blir så, vet jag att du är stark och kommer att vänta där hemma med ett vackert barn vid din barm. Tanken på eder är det enda som håller mig vid liv i detta evighetslånga helvete som detta krig kommit att bli. Denna långa tid som gått sedan jag senast fick se dina vackra ögon har känts som en hel livstid. Jag har sett ohyggliga ting Elisabeth, ting som jag hoppas att vårat barn aldrig kommer att behöva uppleva. Det ligger döda män överallt, och jag har tappat räkningen över hur många som fallit för mitt gevär. Jag har dödat allt från vuxna män till unga pojkar som endast var barn fortfarande! Några av dem var till och med mina vänner, jag fann dem hängande i ett taggtrådsstängsel, monstren som vi ser som våra fiender hade inte ens brytt sig om att ge dem en värdig avrättning, de hade skurit av deras pulsådror i ljumskar och armhålor för att de skulle gå en långsam och fruktansvärd död till mötes. Dock har en gnista av hopp tänts inom mig, jag har hört soldater prata om att kriget snart är över, våra fiender håller på att dra sig tillbaka. Jag vet inte om jag vågar tro mina öron ännu, det låter för bra för att vara sant.
Be för mig.
För evigt din Lucas
Käre Lucas 1/12-1865
Jag har nu tagit med mig våra hundar och flyttat hem till mor. Jag ville inte riskera att behöva föda vårat barn i ensamhet, på grund av den karga vintern är vårat hus närapå insnöat. Men jag känner att våren är på väg, och att du kommer med den. Jag saknar dig så att mitt arma hjärta nog brister, jag vaknar ofta om nätterna och famlar efter din hand i mörkret. Jag blir lika förkrossad varje gång då jag minns att du inte är där. Jag oroar mig
varevig dag att något skall hända dig, min älskade. Jag ber för att det där avskyvärda kriget snart skall vara över och att vi skall vara tillsammans igen.
Jag tror att vårat barn känner igen ditt namn, jag tycker att han rör sig mer när jag talar om dig. Jag har förtalt för honom om din styrka och ditt mod.
Vi längtar efter dig, kom hem snarligen.
Med kärlek din Elisabeth
Kära Elisabeth 2/2-1866
Förlåt mig, Elisabeth, för att mitt svar har dröjt, det har varit mycket oroligheter på fältet och postkuriren har tagit alltför lång tid på sig på grund av den stränga kylan och de våldsamma snöstormarna. Men nu har kriget verkligen börjat lida mot sitt slut, man har till och med börjat sända hem små skaror av soldater, de yngsta och de mest sårade. Jag ber för att de klarar av att möta vädrets makter. Jag har bett på mina bara knän att det snart skall vara min tur att fara hem. Men ännu har jag ej fått något besked om när denna dag kan tänkas komma.
Min saknad efter dig växer sig allt starkare när jag ser mina kamrater packa sina ägodelar för att bege sig härifrån och påbörja resan hemåt.
Tro mig, Elisabeth, jag har aldrig älskat någon så som jag älskar dig. Du är den vackraste jag har mött och det käraste jag har.
Jag tänker på dig dag som natt, vi ses snart.
Din Lucas
Kära Elisabeth 6/2-1866
De har nu givit mig lov att resa hem till dig, min älskade.
Mitt tåg avgår om två dagar och jag beräknas vara hemma inom två veckor.
Jag kan inte hejda min glädje. Mitt liv är nu återvunnet!
Din Lucas
Käre Lucas 11/2-1866
Jag visste att de inte skulle hålla dig kvar på den dödsbringande platsen länge till!
Nu när jag behöver dig som mest, är du äntligen påväg tillbaka till mig, jag känner att tiden närmar sig för barnet att födas. Ditt tåg borde nu vara på god väg, jag hoppas så innerligt att resan går väl och att du kommer fram oskadd, trots att vädret tycks bli bara värre och värre
igen. Det är kallare än någonsin här, inte ens hundarna går frivilligt utanför porten. Snön går lilla mor över höfterna, men spåren som blir efter henne då hon vandrar till och från vedboden, snöar igen lika fort som de gjorts. Snön kommer att smälta bort så fort du kommer hem, ty våran kärlek är starkare än någoting annat, Lucas.
Med kärlek
Förevigt din Elisabeth
Kära Elisabeth 17/2-1866
Jag hoppas att detta brev inte kommer att oroa dig alltför djupt, men vi har stött på svårigheter på vår resa. På grund av hårda påtryckningar från andra medpassagerare, körde lokföraren en aning för hastigt för vad tåget klarade av. Rälsen var isbelagd och vi spårade ur i en tvär krök. Men var lugn, min vän, varken jag eller någon av de andra for illa. Vi kommer dock att bli en vecka försenade, men jag vet att du kommer att klara av förlossningen utan mig. Men det grämer mig enormt mycket. I våran del utav landet verkar det som att vädret mildrats en aning och att vintern äntligen börjar att giva med sig. Vi bor tills vidare på tåget och har som tur är proviant nog att klara oss ett bra tag framöver. Reparatörena anländer inom kort, så var inte orolig.
Din Lucas
Kära Elisabeth 22/2-1866
Det är nu sent på natten och tåget är äntligen färdigt för avgång. Jag tycker att vi har stått här alltför länge och jag längtar oerhört efter att få känna doften utav ditt hår igen.
Hoppas att allt är väl och att jag hör ifrån dig snarast.
Din Lucas
Kära Elisabeth 28/2-1866
Det gör mig mycket förundrad att jag fortfarande inte har hört någonting ifrån dig!
Älskade Elisabeth, står allt verkligen rätt till?
Jag oroar mig säkerligen endast i onödan, du har väl antagligen fullt upp med våran baby.
Tåget har anlänt och jag är nu enbart tio mil ifrån dig. Det tar mig cirka tre dagar att vandra. Jag har funnit ett vårtecken åt dig som jag bringar med mig hem. Det blir som du förutspådde; jag kommer med våren.
Din Lucas
Tredje mars 1866 återvänder Lucas till sin kärastes barndomsgård. Han möts aldrig utav sin älskade Elisabeth. Istället kommer tre molokna hundar fram och ger honom inget mer än en halvhjärtad hälsning. Han märker sedan att hela gården tycks vara dämpad. Ingen rör sig och inte heller något ljud hörs. Han bestämmer sig för att gå in i huset, han stelnar till i dörröppningen då han möts av sin svartklädda svärmor.Hon sitter vid en blå vagga, hennes tysta snyftningar får hennes späda kropp att darra. Hon vänder sig om först när en av hans fötter får en golvplanka att knarra. Hon kastar sig genast i famnen på sin svärson och gråter häftigt.
-Kära du, vart är Elisabeth?,frågar han med panik i rösten.
-Jag är hemskt ledsen, hon är borta, förlossningen var för krävande för hennes unga kropp.
Den gamles ben viker sig under hennes kropp och hon faller ihop på golvet.Lucas går sakta fram till vaggan för att se orsaken till sin älskades död. Hans möts av ett sovande litet knyte med sin mors vackra lockar men med sina egna ansiktsdrag. När han böjer sig fram för att se närmare på varelsen, öppnar hon ögonen och ser med två välbekanta, klarblåa ögon rakt in i hans bruna. Just i det ögonblicket klarar han inte av synen av sin dotter, han springer istället allt han kan ut ur huset till Elisabeths grav. Där han sitter på huk och kippar efter andan, minns han videkvisten han tog med ifrån tågstationen som gåva till Elisabeth. Han tar den ur sin ficka, lägger den på graven och viskar
-Ja, min ängel, jag kom med våren, men jag anade aldrig att du skulle försvinna med vintern.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar